HIV-stigmat är stort här i El Salvador

Time flies. Det är ett som är säkert för oss volontärer här i El Salvador, tiden bara rinner iväg och snart har vi varit här i hälften av våra fyra månader. Häromdagen mötte vi ett par som rörde oss båda djupt – Sandra Ibeth Molina och Noel Gonzales, de träffades år 2004 på sjukhusets stödgrupp för människor med HIV. Sedan dess har de känt varandra och blivit förälskade och idag delar de ett liv tillsammans fyllt utav svårigheter och diskriminering men också utav lycka och drömmar om en framtid tillsammans.

– Vi är lyckliga, tack gode Gud. Här tröstar vi varandra, vi ger varandra styrka, säger Sandra.

Vi besökte Sandra och Noel hemma i deras hem som också fungerar som en affärslokal för den butik de satt upp med hjälp av ANADES projekt Familjesolidaritet. Grannarna i området vet inte om att de har HIV, om de hade vetat det hade Sandra och Noel blivit utstötta och ingen hade kommit till butiken för att handla. HIV-stigmat är stort här i El Salvador.

Bild: Saft, ägg, ris och tandborstar är några produkter i Sandra och Noels butik. Foto: Karina Hansson 

Både Sandra och Noel tog ett HIV-prov år 2004 på grund av olika skäl men de hade en sak gemensamt, ingen av dem visste om att proven togs. Noel hade problem med Mara-gäng som hotade honom med att de skulle mörda hans barn. På grund av detta skickade Noel sina tre barn och sin fru utomlands, men eftersom han inte hörde av dem igen gav han sig ut för att leta efter dem på alla håll och kanter i många olika länder.

– Under denna resa misskötte jag min hälsa. Jag utstod kyla, väta, värme, hunger, jag sov på kyrkogårdar, jag sov på gatan, utan pengar. Då uppstod en allvarlig näringsbrist i min kropp. Jag fick lunginflammation på grund av allt regn som föll på mig under vintern, då när de tog mig till sjukhuset gjorde de provet utan att jag gav mitt medgivande… och doktorn kastade in mig på avdelningen för dem som redan var dödsdömda.

Doktorn berättade inte heller för Noel vad hans diagnos var. De hittade hans familj och de kämpade för att få ta med sig honom hem. Doktorn hade gett honom en uppskattad livslängd på fyra veckor och han skickade med dem medicin hem så att Noel skulle kunna dö smärtfritt. Men Noel beslöt sig för att gå till Försäkringskassan där de på nytt tog ett HIV-prov och tillslut fick han reda på att han var HIV-positiv och där fick han även korrekt information om viruset, till exempel att han inte skulle dö inom fyra veckor.

Under tiden då Noel inte hade kontakt med sin familj befann sig frun och de tre barnen i Guatemala, där prostituerade hustrun sig för att klara dagen. Det är så Noel tror han ådrog sig smittan.

– Hon är den sista kvinnan jag var med, säger Noel och tittar varmt på Sandra.

Idag är de skilda, frun är omgift och äger med sin nya make en bar i Guatemala. De tre barnen cirkulerar ännu i Noels liv och så fort de förs på tal åker fotoalbumet fram.

– Mina barn? Jag gör allt för mina barn! Allt! Jag träffar dem även så ofta jag kan, utropar Noel.

Sandra tog provet efter att hennes make hade gått bort, han hade AIDS. Inte heller i Sandras fall bad sjuksköterskan om hennes medgivande för att göra provet. När resultatet kom berättade sjuksköterskan för Sandra att hon var HIV-positiv offentligt, i ett rum fullt av människor.

– Jag tappade kontrollen när hon gav mig resultatet. Jag åkte hem och bara grät, jag kunde inte behärska mig. Det gick lång tid innan jag återhämtade mig från detta, kanske var det inte så mycket på grund av nyheten utav mest hur de sa det till mig, tonfallet, jag tyckte inte om hur de sa det till mig offentligt med en massa folk runtomkring och inte privat.

– Ja, jag blev deprimerad. Jag var deprimerad. Jag ville dö, jag ville inte existera när de gav mig nyheten på det sättet. Men jag överlevde, och här är jag fortfarande och berättar historian, säger Sandra med ett sorgset leende.

Sandra fick kontakt med ANADES genom några personer från universitetet. Hon har deltagit i ANADES HIV projekt i tre år och Noel i två år. De ingår även i projektet Familjesolidaritet och mottar ekonomiskt stöd från ANADES. Ett och ett halvt år har de haft affären som de satt upp i hemmet och i ett halvår har de även haft höns som en del av projektet.

Bild: En ensam tupp stoltserar runt bland hönorna i den grönskande trädgården. Foto Karina Hansson

– Vi säljer inte så mycket, men vi överlever, det räcker för att köpa tortilla! Det som ni ser här, affären och hönsen, allt som ni ser här är frukter av det ekonomiska stödet från ANADES, säger Noel med tacksamhet.

– Om inte ANADES hade funnits, hade vi troligtvis gått på gatan, stjälandes… tillägger Sandra.

När vi talar om framtiden hoppas de båda kunna fortsätta samarbetet med ANADES och utveckla allt det som de redan byggt upp. Båda två är mycket medvetna om att det är nödvändigt att sträva framåt och att de måste arbeta för att fortsatt ha ett bra liv.

– Framtiden är ibland väldigt osäker, men vi försöker leva en dag i taget. Vi har egentligen stora ambitioner. Jag har en vision om vad jag måste göra för vår affär, om något saknas eller om vi behöver investera i något som folket efterfrågar, gör vi detta innan vi gör saker för oss själva, säger Noel allvarsamt.

När stunden kom för oss att säga hej då kramade Sandra om oss och tackade så mycket för att vi hade kommit och lyssnat på dem. Men i verkligheten är det vi som skall tacka dem för att de tog emot oss i sitt hem och berättade sina modiga och viktiga historier för oss.

Text: Karina Hansson

(Vi lovade vid intervjun Noel och Sandra att inte publicera bild på dem i samband med artikeln)