Så arbetet har legat lite på is i den sista tiden men med kalendern bakom oss har vi koncentrerat oss på intervjuverna som vi gör inför boken de ska skriva. Det är alltid lika intressant att höra dessa kvinnors historier, om hur de har kämpat för att komma dit de är idag. Många har haft ett hårt liv präglat av våld och fattigdom men det är med mycket stolthet som de förklarar hur de har kommit dit de är idag. Man slås plötsligt av hur stark en människa kan vara bara man vill och måste. Att bli änka vid 30 års ålder med fyra barn och ingen inkomst är inte lätt för en kvinna i ett land där det inte finns något socialt skyddsnät. Eller hur en ensamstående mamma orkar börjar arbeta två shift om dagen fyra dagar efter det att den andra sonen är född och inte har något annat val än att lämna sina barn ensamma i det rum hon hyr med endast en kvinna som tittar till dem att par gånger om dagen. Det är så otroligt svårt att föreställa sig hur en människa klarar sig igenom sådana situationer och ännu mer beundransvärt är det att dessa kvinnor dedikerar så mycket av sin tid till att hjälp andra.
Vi har pratat mycket med kvinnorna i grupperna om hur reaktionen blir från deras män och om de möter mycket motstånd från allmänheten. Det finns ju så klart mycket teorier och rykten om organisationerna som det alltid gör när okunnigheten är för stor. Många tror att de försöker hjärntvätta kvinnorna och få dem att lämna sina män, och ofta då för att vara med en annan kvinna istället. Många tror också att feminismen är ett fenomen där kvinnorna tror sig vara bättre än männen. Alla de kvinnor vi intervjuvat stötte på dessa misstankar från olika håll när de började att organisera sig. Många bjöd då in männen så att de kunde se hur de arbetade och forklarade vad deras utbildningar och kurser gick ut på, nämligen att lära kvinnorna om deras rättigheter och hur man ska kunna förbättra situationen i hemmet. De säger alltid att inget löses med våld utan att man ska sitta ner och prata om problemen, vilket kvinnorna med hjälp av organisationen vågat framföra i sina hem.
De flesta grupperna runt om i landet hade exempel på kvinnor vars hemförhållanden ändrades makabert då komunikationen mellan man och fru blev bättre. Men självklart har inte alla fall slutat lyckligt utan en del män vägrar att låta sina fruar gå på mötena. Det känns ibland som att många av dessa människor inte har för vana i det här landet att sätta sig ner och diskutera med varandra utan det är männen som bestämmer och kvinnan ska fint finna sig i den roll hon fötts till. Men det är viktigt, sa Conchi som vi intervjuade igår, att inte alltid döma männen personligen utan att förstå att det kommer från generationer tillbaka, att det är samhället det är fel på och att det är där man måste lägga grunden för en förändring. Som ”utlänning” från ett land som kommit jämförelsevis långt i jämställdhetsfrågan har man en hel del åsikter men man måste inse att det är en process som kommer ta sin tid.
Feminism är ett ord som möter starka reaktioner även i vårt land, ett koncept som kanske inte alltid är enkelt att förklara och som ofta uppfattas som negativt. Även kvinnorna i organisationerna har haft svårt att ta det till sig. Conchi sa även igår att efter att ha jobbat som ledare i sin grupp sedan 2001 var det inte förrän ett par månader sedan som hon insåg, i en av de utbildningar som IMU hade, att i allt hon gjorde och tänkte var hon en feminist.
Det känns overkligt att det bara är tre veckor kvar av vår vistelse har i San Salvador, den närmsta tiden ar fullspäckad med resterande intervjuer blandat med avslutningsfester i de olika grupperna. Vi vill inte riktigt tänka på den lilla tid som återstår eftersom vi inser att den antagligen kommer gå oerhört fort! Men vi återkommer om detta när vi skriver vår sista rapport!
Tina o Theres
