På IMU:s kontor råder febril aktivitet måndagsmorgonen efter katastrofen. Medarbetarna ringer runt för att lokalisera de kvinnor och ungdomar som organisationen jobbar med ute i byarna. På eftermiddagen kallar IMU:s chef Deysi Cheyni till krismöte i konferenssalen. Runt 20 personer (alla kvinnor) samlas och stämningen är koncentrerad. I tur och ordning redogör de ansvariga för läget i de olika delarna; östra, västra, norra och centrala El Salvador. Redogörelserna handlade om förstörda hus, dödsfall, bortregnade skördar och om kvinnor som stannat kvar i översvämmade hus av rädsla för stölder. Det står klart att situationen är värst i de centrala och norra delarna av landet.
Deysi berättar att den tyska organisationen AWO skickat 6,500 dollar och att IM är också på väg att skicka pengar (nästa dag kom beskedet att IM skickat 10,000 dollar) för att bistå de drabbade. Sen delar hon in personalen i ansvarsgrupper och man börjar planera vilka förnödenheter som ska inhandlas och hur de ska distribueras.
Allra värst härjade IDA i provinsen San Vicente. De stora internationella hjälpsändningarna dirigerades därför dit. På IMU beslutar man att rikta hjälpen till områden där man redan är verksam och kan få ut förnödenheterna snabbt med hjälp av sina lokala medlemmar.
Man börjar samordna sig med lokala myndigheter som IMU samarbetar med sedan tidigare.
På tisdagen har de första pengarna kommit fram och man börjar köpa in hundratals paket bönor, ris och vattendunkar.
Första leveransen
På tisdagskvällen levereras den första sändningen till Apopa i närheten av San Salvador.
De följande dagarna fortsätter inköpen och utdelningen. Vartefter informationen om behoven uppdateras så köps nya varor in. Efter några dagar får man till exempel veta att det behövs damunderkläder. IMU köpte då in trosor och delade ut det vid nästa sändning.
IMU:s lokaler fylls av matvaror och hygienartiklar. Hela personalen hjälps åt att packa hundratals säckar.
En del kommuner har färdiga listor över vilka familjer som drabbats och därmed har rätt till hjälp. Ibland följer tjänstemän från kommunen med vid utdelningen, andra gånger åker IMU:s personal själva ut och riggar upp mobila utdelingsstationer vid pickupens flak. En tredje chaufför hyrs in och IM:s tre pickupar åker i skytteltrafik för att få ut alla varor.
Hjälppaketen fördelas familjevis och en person ur varje familj ombeds identifiera sig med id-kort och skriva under för att kvittera ut paketen. De som inte kan skriva får avge fingeravtryck. I en av byarna, Caserio el Pagadero, har nästan ingen sitt id-kort med sig, eftersom de förlorat det i vattnet eller i jordskredet. ”Begravet” skriver vi då där id-numret skulle ha stått.
Vi volontärer är med och delar ut förnödenheter de flesta dagarna. Våra uppgifter blir dels att hjälpa till med utdelningen och dels att fotografera den, för att kunna visa IM och AWO att hjälpen kommit fram.
Många av dem som tar emot hjälpen riktar sin tacksamhet mot oss, som om det vore vi som betalat paketen. ”Que dios le benigna” säger flera av dem och tänker att det är de som borde få en välsignelse. En äldre kvinna säger: ”Que dios le pague con muchos niños” - Må gud betala er med många barn.
När vi åker runt i de drabbade områdena blir det tydligt att de som bor här kommer få kämpa hårt under lång tid för att återskapa det de hade innan katastrofen. Även om det känns bra att få ut den akuta hjälpen så står det klart att den inte kommer lösa problemen här.
Solidaritet
Under dagarna efter katastrofen får personalen på IMU jobba dubbelt för att få ut hjälpen. Det verkar helt självklart för dem att ställa upp. Det blir än en gång tydligt att de flesta som jobbar här drivs av ett starkt engagemang. Man stannar till sent på kvällen för att packa nästa dags sändning. Övertidsersättning existerar inte.
Även om IMU inte sysslar med katastrofhjälp i vanliga fall så är det inte första gången det händer. Medan vi packar berättar flera ur personalen om andra insatser vid tidigare katastrofer, om Mitch och Stan och andra.
Och innan pengarna från IM och AWO kommit fram har en intern insamling satt igång på IMU. Redan på tisdagsmorgonen har kartonger fyllts med kläder och matvaror som personalen tagit med sig för att dela ut till behövande.
En av de första dagarna efter skyfallen parkerar en lastbil på gatan utanför IMU:s kontor. Det är bönder från byn El Labor, väster om huvudstaden som hade gjort en insamling i byn. Av sin knappa skörd av majs och bönor – den som ska räcka hela året - har de lagt undan en del för att ge till katastrofens offer. De litar inte på att deras bidrag ska komma fram om de ger det till myndigheterna, därför tar de hjälp av IMU för att få ut hjälpen dit den behövs.
Det har snart gått tre veckor sedan IDA drog fram och ”operation la emergencia” slutförd. De 16 500 dollar som kom från IM och AWO är använda, och matpaketen utdelade. Alla på IMU deltog på något sätt i arbetet.
Maja Lagercrantz, San Salvador, 25 november 2009