De står utanför skolan och väntar när vi kommer i IMU:s pick up. Klockan är knappt nio på söndagsmorgonen men jag får en känsla av att de redan väntat ett tag. De är finklädda, nästan som för fest. Nytvättade och nykammade, en del fortfarande blöta i håret. De har satt på sig sina snyggaste toppar, tajta jeans och skor med varierande höjd på klacken.
Tjejerna är i femtonårsåldern och när jag ser dem tänker jag att de lika gärna skulle kunna stå på en skolgård i Stockholm. Men skolgården skulle inte kunna ligga i Sverige, den består av en jordig gårdsplan inhägnad av rostig ståltråd. I skuggan av ett mangoträd står en knotig kossa och betar.
Byn San Rafael ligger en timmes bilfärd från San Salvador och är omgiven av majsfält på kulliga berg. Landskapet här är storslaget och fattigdomen genomgående. De flesta invånarna är bönder som odlar majs, bönor och grönsaker. Många är analfabeter. Här finns en kiosk, två kyrkor och en fotbollsplan. Sista biten fram till byn leder över en gropig väg som kräver hästhovar eller fyrhjulsdrift. San Rafael är inget ställe man tar sig ifrån lätt.
Tjejerna i tjejgruppen från San Rafael på bilflaket. Foto: Maja Lagercrantz
Tjejerna i IMU-gruppen hoppar förväntansfulla upp på flaket, de är 17 stycken idag. Tre jämnåriga killar sitter på ett staket intill och iakttar dem uppmärksamt. Chauffören don Hector vänder bilen och kör in på vägen som leder ut ur byn. Killarna följer bilen med blickarna och jag undrar vad de ska hitta på hela den långa söndagen. Jag gissar på fotboll. I San Rafael är könsrollerna strama, det sågs inte med blida ögon när feministiska IMU för några år sedan startade tjejgrupper här. Till en början höll de till i skolan, men rektorn motsatte sig snart sexualundervisningen och genusvetenskapen, så idag styr vi mot en lokal som IMU abonnerat några kilometer bort.
Mariela Quintanilla från IMU är psykolog och den som leder gruppen. Hon berättar att det betyder mycket för tjejerna att komma bort från byn några timmar. Efter en skumpig bilfärd kommer vi fram och tjejerna hoppar av. Under förmiddagspasset är stämningen hög och tjejerna deltar aktivt i övningarna. Föreläsningar om HIV-lagen varvas med grupparbeten, lekar och diskussioner. Jag lägger särskilt märkte till en tjej, Marielos Ramos Henrique. Hon har en förmåga att förklara för dem som inte förstår, jämka samman olika åsikter och stå upp för egna idéer.
Efter lunch får gruppen i uppgift att välja en styrelse. På gröna papperslappar får alla skriva namnet på den de vill ha som representant. 17 lappar samlas in. På åtta av dem står det Marielos och hon blir därmed gruppens Presidenta. Jag blir inte förvånad, hon känns som en ledartyp. Men när jag frågar henne senare berättar hon att hon inte alltid varit så oförsagd.
– Förut var jag jätteblyg, jag skulle aldrig vågat prata inför massa människor såhär som idag. Jag hade dåliga betyg i skolan eftersom jag inte vågade tala inför grupp. Nu går det mycket bättre för nu känner jag ingen blygsel. Mina föräldrar har också märkt skillnad och de är glada över att jag kom med i gruppen.
Marielos föräldrar är båda bönder men själv har hon helt andra planer:
– Jag vill bli psykolog. Och jag vill åka ut i värden och se nya platser.
Några av tjejerna från San Rafael, den nyvalda presidentan Marielos
längst till höger. Foto: Maja Lagercrantz
Vid fyratiden på eftermiddagen är dagens träff över. De är flamsiga när de klättrar upp på bilflaket och när vi en stund senare rullar in i San Rafael igen tjoar och skrattar de högt. Ingen i byn kan missa att IMU-tjejerna är tillbaka.
Maja Lagercrantz