Det är inte utan en känsla av vemod som vi har skrivit den sista rapporten för vår vistelse här i El Salvador. Det har varit en otroligt lärorik och nyttig upplevelse med många rörande möten och man vill helst inte tänka på alla de avsked man kommer tvingas ta denna vecka. En minnesvärd upplevelse den senaste tiden var en utflykt till Rio Lempa med representanter för de grupper som IMU stödjer. Temat för denna resa var organiska produkter, med bla besök på en nötfabrik där vi fick följa processen från hur de plockas, skalas, rostas och till slut paketeras. Efter att ha provat på olika organiska produkter begav vi oss till resans slutdestination som var ett vandrarhem vid floden Rio Lempa, där vi spenderade kvällen med mat och dans.
Hur glada vi än var att ha fått chansen att följa med på denna resa så kunde vi inte låta bli att undra: Borde inte pengarna gå till mer behövande istallet för att ”slösas” bort på denna slags underhållning? Men så slog det oss; dessa kvinnor, om någon, förtjänar väl att för en gångs skull få lite uppskattning för det arbete de gör under resterande delen av året. Dessa kvinnor arbetar året runt för att förbättra förutsättningarna för sina medsystrar och med intervjuerna som grund vet vi att de tillbringar otroligt mycket av sin tid till förmån för sina organisationer. De allra flesta kommer från svåra forhållanden men väljer ändå att dedikera sin lediga tid till att hjälpa och stödja andra. Med detta i åtanke såg vi med glädje hur kvinnorna släppte loss och hade roligt på dansgolvet, där de instruerade oss i den traditionella dansen ”cumbia”. För en gångs skull kunde de ha roligt utan att behöva tänka på någon annan, samt släppa det tunga ansvar som de ständigt bär med sig. Det blev många skratt under kvällens gång och även under följande dag då vi åkte på båttur på floden samt fick se sköldpaddsbebisar. Samtliga hade nog mer än gärna stannat några dagar till på den lilla orten, långt borta från arbete och plikter.Men vi har inte bara roat oss under den senaste tiden. I veckan fick vi se ett första utkast av kalendern, det visade sig dock att det var en hel del ändringar som måste göras, framförallt angående texten. Det visade sig att de hade ändrat sig och ville ha det på ett annat sätt än vad som var tänkt från början. Vi är forstås hedrade att vi fått så pass mycket ansvar för att göra kalendern, även om det ibland har varit påfrestande när planer ändras efter att arbetet har avslutats samt att vi hade nog behövt lite mer hjälp med den information som ska med i kalendern. Men nu är förhoppningsvis sista ändringen gjord och vi hoppas få med oss ett exemplar innan vi åker men antagligen kommer de väl skickas till IMs kontor i Lund.Endast en intervju återstår och dessa möten fortsätter vara något som berör oss djupt och många gånger också är chockerande. Vid senaste intervjun satt vi båda med tårar i ögonen och gråten i halsen. Martina från Tonacatepeque berättade sin livshistoria, om hur hon fortfarande vaknar upp på nätterna av minnena från en fruktansvärt våldsam barndom, hur hon upplevde tortyr och förlust av familjemedlemmar under kriget och hur hon än idag har problem med hot från gängmedlemmar, som är med i ”la mara”, gänget. Hur hon på grund av allt detta än idag kan känna rädsla när hon pratar med en man och hur hon brinner för att hjälpa de kvinnor som har det allra svårast, de mest misshandlade och de mest rädda. Men med alla dessa minnen i bagaget har det varit ett minst sagt påfrestande arbete, hon berättade för oss hur hon många gånger ifrågasatt varför hon inte tar ett vanligt jobb istället för att på så sätt dels tjäna sina egna pengar samt slippa bearbeta sina problem. Men längtan efter att hjälpa andra är starkare och hon har alltid återvänt till organisationen. Martina är en kvinna med ett otroligt mod och det hon gör är beundransvärt och ger oss stor inspiration.
Vi försöker även dela av oss lite av vår egen kultur, så imorgon ska vi bjuda på jullunch på kontoret med köttbullar, rödbetssallad och janssons frestelse. Dessutom hade Theres med sig glögg, choklad och pepparkakor nar hon kom tillbaka från Sverige som vi ska bjuda på i samband med julklappsutdelningen. Sista dagen är på fredag (21 decemeber) då alla från kontoret ska på en utflykt till bergen där det bjuds på mat och underhållning.Det känns märkligt att det nu bara är några dagar kvar på vår vistelse här. En känsla av tomhet att behöva åka härifrån, att lämna alla dessa underbara människor, människor som kämpar för sin överlevnad och med svåra livshistorier. Men som ända givit oss så mycket, som tagit emot oss med öppna armar, och som inte minst gett oss inspiration att fortsätta kämpa, att det är möjligt att förändra. Och vi som har det så mycket bättre, som kommer från en annan värld, borde väl kunna ge ännu mer av oss själva än dem? Avsked är inte lätt, och vi föredrar nog att säga ”vi ses snart” än att säga ett definitivt ”adjö”.
Tina och Theres
