Blir alltid lika förvånade när det är dags att skriva rapport igen, tiden går ju så fruktansvärt fort! Här i El Salvador fortsätter vi arbetet med kalendern och intervjuer, en uppgift som ger oss en utmärkt inblick i IMUs arbete. Dessutom försöker vi ständigt stödja organisationens kamp genom att närvara vid olika tillställningar.
Den 15 november var det ”dia de las mujeres rurales”, det vill säga landsbygdskvinnornas dag och kvinnorna tågade tappert over San Salvadors gator med paroller och ståhej, trots det ihärdiga regnandet. Demonstrationen avslutades med tal och en handkraftsmarknad utanför universitetet. Vi blev dock tillsagda att inte närvara vid själva demonstrationen. Varför? Jo, om man som ”utlänning” engagerar sig för mycket politiskt så kan man bli deporterad som straff. Så vi väntade snällt vid universitet och när de slutligen kom fram, genomblöta av regnet och trötta efter allt gående, rördes vi av den glada stämning som rådde; en atmosfär full av hopp och kvinnokamp!
Vädret ar något som påverkar El Salvador i högsta grad, även om vi hittills klarat oss bra från jordbävningar och stormar så har det varit en hel del regn. En dag när det hade regnat som mest for vi österut till en av de isolerade byarna som IMU stödjer där och kunde samtidigt ta tillfället i akt och ta foton till kalendern. Vi åkte dit med mat och dricka för att dela ut till kvinnorna, och även för att se hur de hade klarat ovädret. Det var näst intill omöjligt att komma fram på vägarna, fullt med vatten överallt och vi blev knappt förvånade nar vi såg två gäss simma omkring i en stor sjö som hade bildats på vägen..Det blev även en del gående bland lera och mygg för att nå ut till de hus där inte bilen nådde fram. Ingen större skada verkade dock ha skett med de hus vi besökte, men vi fick höra att det skulle vara värre på andra ställen, särskilt där husen inte har en trappa nedanför utan byggts för nära marken.
Arbetet med kalendern har verkligen varit en rolig uppgift och det är med stor glädje vi kan säga att alla foton äntligen är tagna! Bilderna är nu inlämnade till förlaget och vi ser med spänning fram emot att förhoppningsvis i slutet av detta år få en färdig kalender i handen. Denna kalender ska sedan delas ut till kvinnorna i de olika associationerna och ska fungera som en slags publicitet som de kan använda sig av, en månad för varje association, med bild på presidenten, gruppen och den verksamhet de ägnar sig åt, samt tillhörande text.
Det där med att ta foton på verksamheten har visat sig vara krångligare än vad man kunnat ana. Särskilt när vi en dag for ut för att ta foton på en kvinna som gör tamales, en typisk centralamerikansk rätt. Tillsammans med en av kontorets chaufförer begav vi oss ut på småvägar i jakt på denna kvinna, medan vi frågade alla vi mötte om de visste vart hon var. Till slut kom vi fram till en gård, och efter att ha vandrat runt i leran en stund så fick vi äntligen tag på Rosa Marie som gör tamales. Men, såklart, så visade det sig att just denna dag så hade hon beslutat sig för att inte göra tamales...Men eftersom hon tyckte så synd om oss så gjorde hon en slags rekonstruktion och vi fick vårt efterlängtade foto!
Eftersom vi hade en viss tidspress med kalendern så har vi dock inte hunnit med särskilt många intervjuer men ser fram emot att få ta upp det arbetet igen. Ett fåtal intervjuer har vi dock hunnit med och det är alltid lika rörande att höra om dessa kvinnors historier, så långt ifrån vår egen bakgrund och historia. Ibland glömmer man att detta är ett land där det varit inbördeskrig för bara ca 15 år sedan, att människor man ser varje dag faktiskt har upplevt ett krig.
Särskilt rörande var det när vi intervjuade Blanca Luci, representant för ACOIMSU i Bajo Lempa. I intervjuen frågade vi om hennes situation under kriget och det var under tårar hon berättade om hur hennes bröder dödades i kriget, och hur mycket hon saknar dem varje dag. I Bajo Lempa, som ligger österut, drabbades människorna hårt av kriget och det var många som förlorade sina nära och älskade. Och här existerar ingenting som det vi kallar terapi och rehabilitering, iallafall inte om man lever på existensminimum, vilket en stor del av befolkningen ju faktiskt gör. Dessutom befinner sig landet till viss del fortfarande i krig, även om man man inte använder just den beskrivningen längre, så är det än idag ett land som till hög grad är präglat av våld, misär och fattigdom. Samtidigt som kontrasterna ar enorma, fattiga och rika sida vid sida. Präglade av samma historia men med helt olika förutsättningar i sin vardag.
Vi ser fram emot att åter igen få fortsätta med intervjuerna och lära oss mer om detta land och dess krigshärjade historia, så annorlunda från allt vi är vana vid i vår trygga värld därhemma.
Varma hälsningar
Tina o Theres