Även San Salvador har en vardag. En, för en i Göteborg boende värmländsk 25-åring, lite konstig och annorlunda vardag, även om mycket såklart är som vanligt, här och nu i globaliseringens sekel. Wasa knäckebröd finns lätt tillgängligt i närmaste stormarknad 100 meter bort.
Mycket av staden ser ut som vilken nordamerikansk stad som helst, som jag utan svårigheter tycker mig känna igen från den myriad hollywood-producerade tv-serier och spelfilmer som strömmar ut från tv-apparater och som projiceras på biodukar. Den hegemoniska tillgången till västerländsk mat och populärkultur i köpcentren är nästan alltför uppenbar och skrattretande. Om jag får ont i en visdomstand kan jag, som “rik” västerlänning, snabbt få en tid hos en västerländskt skolad tandläkare i någon av de finare byggnaderna i rikemanskvarteret Escalón.
Vardag
IMUs utflykter till landets alla hörn erbjuder emellertid en annan vardag, en centralamerikansk vardag. En vardag där folk nästan enbart äter ris och bönor, och jobbar långa och tunga timmar på kaffeplantagen under en stekande, obarmhärtig sol. En vardag där vissa har tillgång till vatten endast var tredje dag, några timmar i stöten. En vardag där föräldrar inte kan skicka sina barn till högre utbildning, dels beroende på att de inte har pengar för skolavgiften, dels för att de inte har råd med en person mindre i det vardagliga arbetet.
Vägen till IMUs kontor är nästan kusligt lugn på söndagar. Foto: Joel Svensson
Här sitter vi så, fredagen den 21 november 2008, i en ganska varm och svettig kontorslokal i centrala San Salvador. VI har precis kommit tillbaka från en tur till Koradi, en vegetarisk restaurang i stadens centrum som kommit att bli en klar favorit, om än en tämligen dyr sådan. Utanför den bepansrade porten rusar livet fram. De ambulerande gatuförsäljare som då och då stiger ombord på stadens larmande bussar försöker som vanligt få sålt någon liten påse med tuggummi eller choklad. Stadens otaliga pupuserías, som säljer den traditionella biten tortilla med fyllning - pupusa, tar sig några timmars rast innan kvällens gäster anländer. Alla vakter med hagelbössor som jag snart på vägen hem kommer att passera har säkerligen många timmar kvar på sin pinsamt lågavlönade arbetsdag.
Workshops
Mina workshops om maskulinitet som jag sedan ett par veckor håller i med en grupp unga män i “El Tigre” går bra. Även fast språkförbistringar försvårar arbetet lite ibland är det väldigt roligt och utmanande, allt som oftast på ett bra sätt. Senaste gången kom det 10 stycken killar mellan 11-30 år, alla boende i ”El Tigre” som är en samling hus på landet strax utanför staden Ahuachapán i västra El Salvador, ungefär en och en halv timme från San Salvador.
Att prata om maskulinitet med en grupp grabbar på den salvadoranska landsbygden är faktiskt lättare än vad jag hade väntat mig. De är förvånansvärt öppna och delar gärna med sig av egna upplevelser. Rafael, en 17-årig kille i vars hem vi samlas en gång varje vecka, är den jag frågar, som jag vet har något att säga när de andra är tysta. Ismael pratar gång på gång om hur den enda sanna vägen är Gud. Marco Antonio har faktiskt börjat öppna sig lite, efter att ha verkat väldigt nervös och blyg i början.
Idel glada miner under en workshop i ”El Tigre”.Fr. v. Donald, Ismael, Rafael, Cesar, Kevin, Carlos, Marco Antonio och Josue. Foto: Joel Svensson
Förhoppningen är att dessa killar, och alla de andra som konstituerar denna grupp vill fortsätta i framtiden, att de ska kunna ha detta forum för att fortsätta prata om viktiga och oviktiga saker, att kunna dela med sig och skratta och leka och göra, ja i princip vad de vill, bara de gör det tillsammans. Jag tror att detta är något som saknas i deras liv, något som skulle göra det lättare för dem att reflektera och ifrågasätta sin manlighet och sin plats i det salvadoranska vardagslivet; i hemmet, i skolan, på arbetsplatsen.
Kontrasterna många & orden få
Oktober kom och gick och november snart likaså. Tiden är en strid ström som oförtruget strävar framåt, oberoende av människans försök att stävja den. Tiden här i San Salvador börjar otroligt nog snart ta slut. Det känns nästan som om jag har varit har en evighet, samtidigt som jag känner att jag knappt hunnit landa eller komma in i samhället. Kontrasterna är många, tankarna likaså. Hur ska jag egentligen kunna sammanfatta tre månader med några få futtiga ord, sittandes framför en vit och blank skärm som nästan hånleende stirrar tillbaka på en, samtidigt som en abstrakt, blinkande linje stressar fram grammatiskt inkorrekta meningar?
Bakom mig sitter Sandra och jobbar målmedvetet vidare på sin kalender. Det är måndag eftermiddag och ännu en arbetsvecka har tagit sin början.