20:e Oktober 2008.”Det rörde mig mycket att se framförallt Astalo, vars ögon var fyllda av ledsamhet. Toño berättade att han inte skriver under på de förväntningar samhället har på en som man, att de limiterar honom och reducerar honom till något han inte är. Men det som tog mig allra hårdast var när Manuel började gråta för att sedan berätta om sin uppväxt som varit fylld av olika smärtsamma händelser. Han sade senare att han aldrig pratat om detta förut och att han kände sig befriad.”Lite försenad skriver jag så denna min första volontärblogg. Förseningen beror på 25 stycken latinamerikaner. Denna blogg kommer dessutom bara handla om mig, och inte om Sandra. Låt mig förklara:Jag har under de fem veckorna som vi varit här på IMU, efter introduktion etc. (läs Sandras blogg) så småningom börjat intressera mig för den del av IMU:s verksamhet som behandlar maskulinitet. Eftersom IMU är en organisation för, och av kvinnor, är deras primära målgrupp inte unga pojkar eller män. Dock så är även män och pojkar en viktig del i skapandet av nya modeller för samexistens och för ett mer jämställt samhälle, något som IMU också förstår. I linje med dessa tankegångar började jag för ett tag sen prata med Yesenia, en av de anställda här på IMU, som mest håller till i den västra delen av landet. Efter lite diskussioner med henne, kom vi snart in på spåret med maskulinitet, och att eventuellt kanske kunna ha workshops om maskulinitet med unga pojkar/män. Måndagen den sjätte oktober anlände jag lyckligt ovetandes till IMU:s kontor, bara för att kort efter bli bryskt ivägskickad till en 13-dagars internat-konferens med Centro Bartolomé de las Casas (CBC), en kristen organisation som bl.a ger kurser om maskulinitet(-er) och för ett mer jämställt samhälle, och som har och har haft många projekt och utbyten med IMU.
Väl framme vid CBCs lokaler i utkanterna av det arkitektoniska kaos som i folkmun kallas San Salvador, möttes jag av 25 stycken dansande latinamerikaner från hela spanskamerika som blivit inbjudna av CBC, för att delta i just denna konferens om maskulinitet, eller rättare sagt om metodologiska ansatser för de- och rekonstruktion av maskulinitet. Det var nämligen så att en av de inbjudna deltagarna från Guatemala inte dykt upp, varför de plötsligt hade en plats över för mig. Eftersom jag nästan inte haft någon tid för att förbereda mig mentalt, eller ens visste exakt vad det handlade om, blev det initiellt tämligen svårgreppbart och faktiskt ganska jobbigt. Några dagar in i processen började det så småningom klarna upp och bli lite mer konkret. Det hela gick ut på att genom övningar och lekar, samt följande diskussioner, ställa sig frågor och utmana sina fördomar om genus; maskulinitet och femeninitet. På så sätt skulle vi inleda (eller i mångas fall fortsätta) en process i vilken man dekonstruerar och rekonstruerar den maskulina identiteten, och allt det som den betingats samhälleligt. Enligt ett vad som verkade minutiöst uttänkt schema, ledsagades vi av de fyra "facilitadores", genom diverse diskussioner och övningar som inte bara ledde till skratt utan aven till tårar. Jag får fortfarande väldigt starka känslor när jag tänker på mycket av det som sagts och gjorts under dessa två veckor. En speciell händelse för mig (läs det inledande utdraget från min dagbok ovan) var när vi på en mask skulle skriva ner de lögner om maskulinitet och manlighet som vi blivit itutade av samhället, familjen och vänner, för att sedan hålla upp masken för ansiktet och visa den för de andra. Jag har nog sällan känt mig så naken och utlämnad, men tack vare det kamratskap som ett par dagar in i processen blivit allt tydligare, visste jag att jag var i goda händer, bland nyfunna vänner.Jag har redan tidigare intresserat mig för, och märkt att när man väl börjar fundera och reflektera över skapande av genus, så är det något som man ser i varje gathörn, i varje händelse, helt enkelt något som det är omöjligt att bortse från i det vardagliga livet. Allting jag gör är således politik! Just därfor var dessa två veckor extremt givande och roliga för mig, och en chans att inte bara kunna prata om ett ämne som intresserar mig mycket, utan dessutom att få göra det på spanska. Såhär i retrospekt kan jag fortfarande tycka det är svårgreppbart och inte alls särskilt lätt att definiera exakt vad som jag lärt mig. Men jag vet åtminstone att den livslånga processen som människa, inte man, har fått sig lite mer bränsle att ta ifrån och nya aspekter och metoder för självreflektion./Joel Svensson, San Salvador, Centralamerika
