Farväl med förtröstan

-Hälsa Sverige! Glöm inte bort oss!

Solen steker från en klarblå himmel och det fina, tunna dammet yr när vi lämnar vår sista kvinnogrupp i en roströd pickup. Det konstanta dammet och alla vägbyggen kommer vi inte att sakna nämnvärt men däremot känns det sorgligt att ta farväl av de inspirerande människor vi mött och lärt känna under våra tre månder i Guatemala.

Trots ett visst vemod är det främst med förtröstan vi packar våra väskor. Det finns all anledning att tro att San Miguel Ixtahuacán kommer att gå en ljusare framtid till mötes. Sammanlagt har vi besökt 12 av de 18 kvinnogrupper som är aktiva inom CODEIM, och några av dem har vi besökt två gånger. Grupperna har medlemmar i åldrarna 14 till 70 och vi känner oss ivriga att förmedla deras historier under informationsarbetet som väntar oss när vi kommer hem till Sverige.

I detta sista blogginlägg från San Miguel vill vi genom tre kvinnors berättelser förmedla det hopp vi känner angående utvecklingen i regionen.

- Jag har tio barn och kan inte läsa eller skriva. Men genom kvinnogruppen har jag lärt mig ett hantverk vilket har gett mig ökat självförtroende och som fram för allt har gjort att jag vunnit min mans respekt. I början förbjöd han mig att gå hemifrån och slog mig om jag försökte. Jag fick passa på när han inte var hemma. Så lärde jag mig att virka och att göra fajas, väskor och mössor. Jag började sälja mina produkter i byn och med pengarna jag tjänade kunde jag köpa en symaskin och saker till köket. Med det insåg min man att kvinnogruppen innebar något positivt för hela familjen och bråken upphörde.
Andrea Garcia, Legual

Bild: Förhöjd självkänsla. Andrea García, tiobarns mor från Legual visar upp sin senaste skapelse. Foto: Klara Jamison Gromark.

- Jag började primer básico (motsvarande 7e klass) men jag och min man blev kära, och han tyckte inte att jag skulle fortsätta studera så jag hoppade av. Vi har två flickor och ska inte ha fler barn. Det är bättre att ha färre barn och kunna ge dem allt det vi inte hade när vi växte upp. Min man åkte till USA när den yngsta bara var 28 dagar gammal. Han bor i Kentucky och jobbar på en pizzeria. Det ser så fint ut på bilderna han skickar... Jag önskar att jag kunde resa dit en dag! Med pengarna han skickar hem har vi kunnat bygga ett större, finare hus. Förhoppningsvis kommer han hem snart. Min äldsta dotter älskar att studera, och jag kommer inte låta varken henne eller den lilla hoppa av skolan så som jag gjorde. 
Emiliana Mejía Hernández, Chisnán

Bild: Förändringsagenter. Emiliana Mejía Hernández med döttararna Ashlee, 5, och Keimar, 7 hoppas att  pappan snart ska komma tillbaka från Kentucky. Foto: Klara Jamison Gromark

- Min pappa säger alltid att han önskar att i alla fall ett av hans nio barn ska studera på universitet. Jag tror, och hoppas, att det kommer att vara jag. Min bror öppnade ”Virtual World”, internetcaféet i San Miguel, och när han åkte till USA för fyra år sedan fick jag ta över verksamheten. Jag kunde ingenting i början! Men jag lärde mig, dels på egen hand och dels av de kunder som kom in och använde datorerna och internet. Jag trivs som sekreterare på UDADIM, men vill gärna läsa på universitetet i framtiden. Jag har ju höga betyg och vill komma någonstans. Kanske kan jag bli chef en dag! 
Yohana López, San Miguels centrum

I helgen bär det av till El Salvador där vi kommer att besöka IMs samarbetspartners ANADES och IMU. Därefter är det hemresa och vi hoppas att ni som läst bloggen också kommer att lyssna på något av de många föredrag vi kommer att hålla i Skåne (Klara) och Stockholmsregionen (Elin). Håll utkik på lokalföreningarnas webbsida!

San Miguel Ixtahuacán den 27 mars 2009,

Klara Jamison Gromark