Jag har börjat känna mig riktigt hemma här i San Miguel. Det är väl mest en känsla, men även små praktiska detaljer som gör stor skillnad. Som att jag kan säga tack på mam till den gamle mannen som säljer apelsiner i ett stånd vid torget och få se hans förvånade uppsyn och tandlösa leende. Att jag vet hur mayakvinnorna hälsar på varandra, mannen tar i hand, men kvinnorna lägger handen på överarmen på varandra. Jag tycker så mycket om det, på något sätt rymmer den enkla hälsningsceremonin så mycket värme och respekt.

Vi har också lärt känna ganska många människor här nu. När vi ska gå ner till “centrum” träffar vi nästan alltid ett par personer på vägen som vi känner och stannar och byter några ord med.
I fredags hade vi inget särskilt inplanerat och hade därför tänkt jobba lite med undervisningsmaterialet som vi håller på och förbereder för kvinnogrupperna. Men strax efter frukost ringde det på dörren och utanför stod Cookie och hans vänner och ville att vi skulle komma ut och leka. Det var Silas, Milton, Pablo, Christian, Rudy och några till, alla mellan nio och tolv år gamla. Sofia var med och spelade fotboll med alla grabbarna, medan jag satt bredvid och tittade på med Rudys lillasyster Daisy, som bara är fem år gammal.

Lite senare kom en annan pojke, som är ungefär lika gammal som de andra men mycket större, och ville vara med. De andra slutade spela och kom och satte sig runt oss i en stor klunga. De sa att de var rädda för honom för att han brukade slåss. Vi pratade med pojken, och det verkar som att han har någon lättare form av utvecklingsstörning eller liknande. Så småningom började de spela igen och han fick vara med. När han inte fick bollen blev han rasande arg och vred om armen bakom ryggen på en pojke så att han började gråta. Sedan tog han en av de andra pojkarnas cykel och körde iväg. Alla de andra sprang efter och kastade sten efter honom. Jag fick följa lilla Daisy hem till hennes mamma. Efter en stund lämnade Brandon tillbaka cykeln och gick hem till sig. De andra barnen berättade att hans pappa brukar slå honom med sitt bälte.

På kvällen hängde vi med några andra barn som lekte “burken” i centrum. Ni vet den där leken när alla ska gömma sig utom en som stannar och räknar på en speciell plats och sedan ska han/hon leta upp de andra och när hon hittar någon måste hon springa tillbaka före den personen till räkneplatsen och “bränna” den. Hur som helst går det väldigt bra att gömma sig i San Miguels centrum på kvällen för det blir i stort sett kolmörkt. När vi hade tröttnat gick vi in till “mamma” Oralia som bor precis i centrum och fick middag; ris, bönor, stekta ägg och tortillas som smakade ljuvligt. Oralias barn älskar att busa med oss och det hela urartade i ett vilt kuddkrig uppe i Oralias sovrum. Jag kan inte minnas när jag skrattade så mycket senast.

Det blev inte så mycket gjort på vårt arbete den här dagen, men Sofia övertygade mig om att det är lika viktigt för oss som volontärer att vara ute och umgås med folk.

På lördagen åkte Sofia och jag till San Marcos för att handla lite “lyx-matvaror” som inte går att få tag på här i San Miguel. Egentligen var väl det viktigaste att köpa soya-mjölk, eftersom Sofia inte tål vanlig mjölk, men en hel del choklad slank också ner i shoppingvagnen. Vi åkte klockan 7.30 med ”Mi muchachita”. Det är busschauffören som bestämmer vad hans buss ska heta och sedan skriver man det högst upp på vindrutan. Den här bussen är en av mina favoriter för den har fullt med kitschiga klistermarken av Jesus och Jungfru Maria längst fram vid förarplatsen och på backspegeln har man klistrat glimrande bokstäver som läser “Dood bless”. Jag gillar verkligen att åka buss i Guatemala och tur är väl det för den här dagen åkte vi nästan fyra timmar för att komma dit, handlade mat i en dryg timme och åkte sedan fyra timmar hem igen.

Igår på eftermiddagen var vi och hälsade på i Selvins skolklass. Lizardo som jobbar för UDADIM är lärare i fysik och bokföring och vi hade frågat honom och Selvin på förmiddagen om vi fick komma och hälsa på. Jag hade väl tänkt mig att vi skulle kunna smyga in och sätta oss längst bak i klassrummet och bara lyssna lite. Men på en gång när vi kom träffade vi rektorn och sedan fick vi gå runt i tre klasser och presentera oss, berätta om Sverige och svara på frågor. När allt det var avklarat var vi med på lektionerna i Selvins klass och det var verkligen jätteroligt. Först var det som sagt fysik och bokföring med Lizardo, sedan spanska och sist sociología, som är typ som samhallskunskap. Lärarna var jättebra och det var otroligt intressant att se hur det fungerade i skolan och få prata med alla eleverna.

Nu ska jag sluta skriva för Cookie sitter här bredvid och ställer mycket komplicerade frågor om datorer som jag inte kan svara på.

Un abrazo fuerte!