Ragpickers är de som jobbar med att samla, sortera och sälja sopor. Barnen som jobbar med det kan vara så unga som tre år. Ett utav ADF´s projekt sedan 2006 är att bedriva verksamhet för dessa barn. Det är beläget i samma lokaler som dagcentret för de äldre. Barnen får gå igenom en hälsoundersökning en gång i veckan. Då tittar man över deras kroppar, speciellt händer och fötter, efter sår som de får när de jobbar på soptippen.
Man noterar även om de är förkylda och har feber. Detta för att tidigt kunna upptäcka tuberkulos samt andra infektioner. I verksamheten ingår även utbildning och coaching. De ämnen som finns på schemat är hindi, engelska, naturvetenskap, matematik, teckning samt sociala färdigheter. Varje tisdag har de engelskaundervisning. Jag, Anette, bestämde mig för att var med och hjälpa läraren i det.Det blev en intressant och annorlunda upplevelse. Läraren gick på ett möte när vi kom dit och jag insåg att jag skulle få klara mig på egen hand tillsammans med en nyanställd socialarbetare som inte kunde ett ord engelska.Barnen börjar jobba tidigt på morgonen när de mest värdefulla soporna går att hitta. De går hem och äter någonting för att sedan gå direkt till centret. Barnen är mycket smutsiga och det går att känna en stänk av sopdoft i rummet. Kläderna är trasiga och alltför väl använda. Deras hår är tovigt och deras små näsor rinner konstant.
Det finns inga bänkar eller stolar utan barnen sitter direkt på golvet på en stor matta. Verksamheten öppnar kl 11.00 på förmiddagen och stänger 16.30. Det finns inga speciella hålltider utan lektionerna håller på hela dagen och eleverna kommer och går. Barnen är i alla åldrar med olika grundkunskaper. Hur håller man lektioner under sådana omständigheter?Barnen kan, i grupp förstås, rabbla månader, färger, dagar samt "a as in apple, b as in banana" osv. Jag satte dem i en ring och min andemening var att de i turordning skulle säga månaderna. Kaos uppstod!!!!! Till slut ställde sig en av flickorna upp och rabblade... Skam den som ger sig! Efter en timme lyckades jag. Min nästa utmaning blev att att lära de skillnaden på pojke och flicka. Jag blev tvungen att flytta runt dem så att de satt pojkar och flickor för sig. Ändå sa de alla i korus efter mig: ”I am a boy”, ” I am a girl”. Jag tror att de hade lärt sig skillnaden på pojke och flicka men också mamma, pappa och barn innan jag gick hem.Min dag på ”ragpickersskolan” var jätterolig och vi skrattade mycket tillsammans. Barnen är otroligt kontatksökande och vill gärna kramas. En pojke var så otrolig stolt över en leksak som var hans. Det var ett trasigt kassettfodral. När han visade mig den, sa jag till honom att den var jättefin och jag såg glädjen i hans ögon när jag berömde den. I det ögonblicket fylldes mina ögon av tårar. För dessa barn är detta en verksamhet de inte har haft möjlighet till tidigare. De får lära sig nya saker, leka och bara få vara barn. Barnen som är ragpickers har vunnit mitt hjärta.Anette
