Lite reflexioner efter ytterligare en dag i skolan. Den är belägen innanför ADF´s område och ingår i dess verksamhet. Skolan var faktiskt ett av det första projekten som startade här på 80-talet. Av alla barnen som går där, vilket är flera hundra, så är det bara 96 (just nu) som bor på vårt barnhem. De andra bor här runtomkring, i det fattiga området Shahid Nagar. Jag är med och stöttar lärare i engelsk undervisning och jag jobbar oftast tillsammans med två kvinnliga lärare som har 2:a till 5:e klass. Undervisningsmetoderna är väldigt annorlunda från vad vi är vana vid hemma i Sverige. Det går oftast till så att läraren läser eller säger något som de ska lära sig, tex ett ord på engelska. Barnen upprepar sedan samma ord, ”skrikande” i kör. Som om ju högre de ropar, desto mera visar de att de kan. Ljudnivån kan vara nästan outhärdlig, särskilt i början när jag var hos dem då de verkligen ville visa mig vad de kunde. Detta lugnade dock ner sig dock efter ett tag.
Ett exempel på hur det kan gå till var när lärarinnan idag pekade på en bild av en katt och sa: ”This is a cat”, då ropade alla i kör ”This is a cat”!! Meningen upprepades några gånger, som för att riktigt ”dunka in” det i barnens minne. Jag tänkte då vara "lite pedagogisk" och vände på meningen, pekade på samma katt och sa: ”What is this”? Vad hörde jag dem ropa till svar? Jo just det: ”What is this”…. !!!!??? Tja, ungefär så kan det bli ibland.Det är väldigt uppskattat av både lärare och elever när jag går runt i klassen och hjälper och stöttar dem som behöver det. Jag pekar och visar, men oftast tittar de mer på mig än på vad jag skriver och visar dem. Dom är bara sååå söta och goa. Många har trasiga väskor, ofta pyttesmå blyertspennstumpar eller inga pennor alls, allt är så beklämmande fattigt. Det finns inte alltid förståelse hemma i familjerna för barnens skolgång och framför allt inte för hemläxor.Exempelvis, så kom häromdagen en mamma till en flicka i tredje klass till skolan och var mycket arg på en av ”mina lärare”. Anledningen var att dottern hade fått en hemläxor och detta inkräktade på hennes arbete i hemmet. Detta var viktigare än hemläxor, det räcker väl med att de är borta hela dagarna i skolan.Det är så ofta man känner att man vill ”göra något” för dom, hjälpa på något sätt, ge dem bättre böcker, fixa bättre skolmaterial, vad som helst.... men den känslan måste jag tygla annars blir man bara frustrerad. Det är så lätt att falla in i att jämföra med svenska förhållanden. Det är så mycket som är så självklart för oss, medan de här barnen tycker att de har det bra som får gå i skolan.Förra året initierade IM ett projekt, SPARKE (Supporting Positive Alternatives for Raising Kindness in Education), som kortfattat går ut på att stoppa aga i skolan, vilket är vanligt i Indien. De jag talat med berättar att det skapades förvirring i början då lärarna inte kunde förstå hur de nu skulle hålla ordning i klassen. Men under seminariets gång fick de lära sig olika andra metoder för att belöna respektive straffa barnen. Jag har faktiskt sett ett par ”återfall”, men mest en som snabb oövertänkt lättare örfil eller dask någonstans på kroppen.
Vill du veta mer om SPARKE? Här kan ni läsa mer om IMs arbete mot barnaga och ett humanare utbildningsklimat
