Det var alltså maskerad och lite uppträdanden av pre-school, förskola kanske det blir på svenska. Små, små, hur gulliga ungar som helst som var uppklädda till tänderna. Några av dem dansade och uppträdde och dom bara älskar när man tar kort på dem. Dom är väldigt blyga men bjuder ändå på sig, det är en slags exhibitionism som är väldigt mysig. Det är svårt att försöka berätta, det måste upplevas...
Om de indiska barnen är blyga och man har lite svårt att komma nära dem, så är det bara att plocka fram kameran så kommer hur många som helst. Det gäller faktiskt inte bara barnen, alla i Indien verkar vara stormförtjusta i att bli fotograferade och de tackar artigt efteråt, även om de inte får se bilden. De flesta tittar på bilden i kameran och säger sedan ”Thank you”.
Kolla bara det lilla paret på bilden, se de vackra ögonen målade med kajal... Hans turban har hamnat lite på sned, men vad gör väl det. Foto: May Lindgren
Annat är det med små bebisar. När de ser mig börjar de gallskrika, men inte när de ser Anette som är nästan svarthårig. De tycker väl att jag är ett konstigt spöke eller något.Jo... jag berättade lite ”snyftande” i den förra bloggen om barnens små pennstumpar i skolan. Idag fick jag en förklaring till detta när det gäller en av våra, en sexårig flicka. Hon kan inte skriva med en lång penna för hon bara bryter stiften. Men med den lilla stumpen på cirka 3 centimeter fungerar det bra. Fast det kan ju inte vara samma förklaring när det gäller deras pyttesmå radergummin, så små att de knappt går att hålla (för mig alltså). Alltså att de måste vara så små för att kunna radera med... tja, jag vet inte...Apropå fattiga i Indien, så landade ju Indien på månen i dag... fast det vet ju de flesta här ute i Shahid Nagar inget om. De som inte kan läsa t.ex. eller de som inte har råd med TV eller radio...
