Det har hänt mycket sedan sist vi skrev. Det har varit lov för alla barnen eftersom man har firat den hinduiska högtiden Durga puja som varar i nio dagar. Den avslutas med en stor festlighet som kallas Dushehra. Mer om våra upplevelser av firandet kommer nedan.
Under den gångna veckan fick vi möjligheten att besöka fyra av de fem byar där IM har projekt som pågår. Byarna ligger på landsbygden en bit utanför Delhi, ca en halvtimmes bilfärd från ADF. I första hand lever människorna på jordbruk, men många arbetar även i tegelindustrierna. Skorstenarna från dessa små fabriker står tätt, och de prydliga högarna med tegel kantar den dammiga landsvägen. Många män, kvinnor och barn arbetar med detta, och innan de kan utföra något direkt arbete så leker barnen i dammet från vägen och teglet. Vi åkte med Sister Jothi och Brother Chetty från ADF, och de talade om att många barn dör i tidig ålder pga detta, och att medellivslängden är väldigt låg. Projekten som IM stödjer syftar till att utveckla byarna och få till en positiv förändring vad gäller hälsa, utbildning, social utveckling och framför allt jordbruk.
Socialarbetarna har inspirerat och informerat bybefolkningarna, vilket lett till att man har startat fem olika slags grupper i byarna: Mahila Mandal (kvinnogruppen) vars syfte är att belysa problem i närområde och tillsammans arbeta för att skapa en förändring. Det kan vara att det inte finns någon gatubelysning eller vattenförsörjningen inte fungerar som den ska. Andra grupper är Ungdomsgruppen för de lite äldre pojkarna, gruppen för de äldre flickorna, Barngruppen och Självhjälpsgruppen. Den senare består av kvinnor, och syftar till att göra kvinnorna mer oberoende av männen. Detta sker genom att de skapar sig en egen ekonomi, och har möjlighet att låna pengar från en gemensam kassa som kvinnorna tillsammans sparar ihop till. Vi promenerade runt i byarna och besökte olika familjer, drack te och blev presenterade för olika gruppmedlemmar, vilket var både trevligt och intressant. Tyvärr kan vi inte åka ut med socialarbetarna och vara i byarna hela dagar, eftersom det inte är tryggt för oss där. Det är vanligt att männen i byarna bär vapen, och rykten om att det finns "rika" västerläningar i en by sprids snabbt. Av den anledningen kom vi oanmälda tillsammans med Sister Jothi och Brother Chetty, och vi rörde oss snabbt mellan de olika byarna och stannade inte länge i något hus.
Vi har även mött en grupp riktigt grymma kvinnor i vårt eget område - det sk Mahila Panchayat eller Kvinnorådet i Shahid Nagar. Rådet är ett billigare och enklare alternativ än det statliga rättsväsendet, en civilrätt på lokal nivå. Till detta råd kommer kvinnor som i de flesta fall har problem med övergrepp i hemmet, en man som är alkoholist etc. Kvinnan berättar sin syn på saken, varpå rådet skriftligen kallar den andra parten, vilket oftast är maken och/eller svärmodern. Inför rådet får maken försvara sig och ge sin syn på det hela. I första hand försöker man få till stånd en kompromiss som gör båda parter nöjda. Om detta inte fungerar kallas parterna igen, och rådet kan även använda metoder som att samla en stor grupp kvinor utanför förövarens hus för att högljutt visa sitt missnöje med dennes beteende. Skilsmässa är inte ett alternativ i detta område. Mahila Panchayat inger respekt när de sitter framför en i sina likadana gula saris, och de utstrålar makt och stolthet på ett mycket påtagligt sätt. Ingen sätter sig på dessa kvinnor!
En kvinna berättade för oss om sina problem: Hennes man är arbetslös, alkoholist och han slår henne. Hon visade sina ärr på handlederna där han skurit henne med rakblad. Hon har varit gift i sjutton år, har fem barn varav den äldsta dottern är tretton år. Själv är hon 24. Det tog oss ett tag att förstå, men vi fick det bekräftat att hon gifte sig när hon var sju och fick sitt första barn när hon var elva. I dagsläget arbetar hon med att tillverka singel (grus) av större stenblock. Detta görs med hjälp av en slägga och en kil. För ett kilo singel får hon 6 rupies vilket är en dryg krona, och mer än ett kilo hinner hon inte med på en dag. Hyran för bostaden ligger på 600 rupies/månad, och utöver det ska barnen ha mat. Självklart måste barnen arbeta för att överleva. Denna kvinnas fall ska tas upp av Panchayat igen i nästa vecka.
Så, slutligen, firandet av Dushehra. Vi fick följa med alla barnen från pojk-och flickhemmet till ett stort festivalområde en kort busstur ifrån ADF. Alla barnen fick 20 rupies att förlusta sig med. På festplatsen fanns allt från matställen till en stor teaterscen där man spelade upp dramat om Rama, till karuseller och Pariserhjul. Höjdpunkten för festivalen är när godheten besegrar ondskan. Detta symboliseras av att man bränner ner fyra enorma demonfigurer med hjälp av otrolia mängder krut och smällare, ackompanjerat av fyrvrekerier. Till en början var festivalen en trevlig upplevelse, men när mörkret föll fann vi oss plötsligt omringade av enbart män som ogenerat stirrade på oss och bildade en allt snävare cirkel runt oss. Som tur var upptäckte pojkhemmets warden och alla seniorkillarna problemet, och började valla runt oss för att slippa ifrån horden. Ingen av oss har varit med om att människor så ogenerat stirrar och tränger sig på en. Trots tillsägelser från både oss, pojkarna och warden, och trots att en polisman fanns i närheten fortsatte männen att strömma till. Mot slutet, i all trängsel, bildade pojkarna en mur runt om oss. De var riktiga bodyguards som tog sin uppgift på fullaste allvar, vilket vi var mycket glada för. Hade de inte gjort det hade denna söndagskväll helt igenom varit en fruktansvärd upplevelse. Vilka hjältar!
Erika och Lena