På Ashaniketan Boys Home och Girls Home bor det sammanlagt 105 barn, 45 pojkar och 55 flickor, i åldrarna 5 år upp till 20 år. Hemmet för pojkar startades av brother Chetty 1994 och flickhemmet av sister Jothi 1998. Barnen som bor där kommer från olika delar av Indien. Många har gemensamt att de av olika anledningar hamnat i Delhi för att arbeta, där har de på olika sätt fått kontakt med socialarbetare eller ”Childline” (en hjälptelefon för utsatta barn) som drivs av ADF. En del av barnen har fortfarande kontakt med sina föräldrar men kan av olika anledningar, ofta ekonomiska, inte bo där. Andra har inga föraldrar i livet eller så vet de inte var de befinner sig. Det verkar vara ganska vanligt att barn i Indien går vilse eller tappar bort sina föräldrar och inte hittar tillbaka igen. Flera av barnen har syskon som också bor på ADF. Lika många barn som bor här lika många tragiska och otroliga livsöden finns det här. Flick- och pojkhemmet ligger i olika byggnader och de är avskilda från varandra. Flickorna och pojkarna träffas i skolan, i kyrkan på söndagar och vid speciella tillfällen. Vi bor på flickhemmet. Här finns det en gästvåning för besökare där vi har våra rum, under oss bor flickorna i ett stort rum (ca 30 bäddar) och två mindre rum. Flickorna stiger upp kl. fem på morgonen och halv sex drar morgonjympan igång på taket ovanför oss. De dagar vi är för trötta för att vara med (måste erkänna att det händer ganska ofta….) vaknar man av små fötter som trummar mot taket. Både flickorna och pojkarna har intensiva dagar, tidiga morgnar, skola 6 dagar i veckan (förutom andra lördagen i månaden då de är lediga), kyrka morgon och kväll, dagliga sysslor som att städa, hjälpa till med maten och för de äldre att hjälpa till att ta hand om de yngre. Mellan kl. 17.00 och 19.00 är det lektid varje dag. Tjejerna håller då till på sitt tak, killarna har en liten trädgård och sitt tak att leka på. Vi delar vår tid mellan killarna och tjejerna och leker så mycket vi bara orkar. Det är småttingarna och de mellanstora som väldigt gärna leker med oss. De är ett gäng otroligt roliga och härliga ungar även om de ibland kan vara lite väl busiga... Med de äldre ungdomarna, 14 år och uppåt, har vi startat kill-/tjejgrupper som träffas en gång per vecka. Där tar vi upp olika teman för diskussion och gör olika övningar. På killgruppen i måndags diskuterade vi temat vänskap. Vi avslutade med att sätta lappar på alla killarnas ryggar där de fick skriva positiva egenskaper om varandra. När de var klara fick alla ställa sig upp en efter en och läsa upp vad som stod på deras lapp genom att börja med "Jag är...". Alla var helt klart lite nervösa för uppgiften. På en av killarnas lapp, Sandeep som är 16 år, stod det att han har ett fint leende och när han läste upp det blev han så generad att han satte lappen för ansiktet en stund innan han kunde fortsätta. Otroligt söta killar!! Utöver aktiviteterna på pojk-/flickhemmet är vi båda, Lena lite mer och Erika lite mindre, på handikappcentret där det också finns ett gäng härliga och busiga ungar. Erika kör utöver det engelsklektioner på skolan några gånger i veckan. Vi har ävev fått i uppdrag att intervju ungdomar som flyttat ut från pojk-/flickhemmet och började med att intervjua 4 killar i söndags vilka vi ska hälsa på för att se hur de bor nästa vecka. Väldigt intressant att se hur det går för dem efter de flyttat ut! Vi har också dragit igång en enkätundersökning på pojk- och flickhemmet för att ta reda på hur deras mentala och fysiska hälsa är. Det börjar bli svalare här nu vilket är väldigt skönt! Vi mår båda bra och har inga mag- eller hudproblem längre. Om det är några problem att ta upp så är det alla små möss som gillar Lenas garderob och Erikas skrivbordslådor, som tur är så är de väldigt små och ganska söta... Hälsningar från Lena & Erika
