Nya intryck, lärdomar och funderingar avlöser varandra efter dryga två veckor i ett minst sagt dynamiskt, färgglatt och varmt (pa många olika sätt) Indien. Inga ord rättfärdigar den magnifika natur som jag fatt uppleva denna första tid. Vi ser hisnande bergstoppar och en nästintill tropisk känsla i luften då de långvariga monsoon skurarna pausar. Grönskan ar otrolig och förra veckans besök pa ett Mango tree plantation kändes temperaturmässigt som en promenad i regnskogen.Vi bor på Songsten Library, ett munkkloster ca 30 min promenad från Sambhota Tibetan School, Dekyiling, en tibetansk bosättning en bit utanför Dehradun i norra Indien. Dagarna fylls av härlig och utmanande undervisning då språket väldigt ofta sätter mina kunskaper på prov. Första intrycket av Dekyiling, eleverna, lärarkollegorna, ledningen har varit/är varm och hjärtlig. Det känns fint och jag behöver inte anamma en striktare undervisningsstil/läraroll, något som jag oroade mig för innan jag kom hit. Någon klok uttryckte en gång att; varför oroa sig for något som man inte har någon kunskap om/eller för något som inte hänt? Antingen är det slöseri med tid, som i mitt fall, eller så om det nu hade visat sig vara befogat hade jag varit tvungen att ta i det ändå. Elevantalet på Sambhota Tibetan School har sjunkit från 300 elever från förra året till dryga 160 i dagsläget. Detta är enligt rektor Tsering Palmo en konsekvens av striktare regler for befolkningen att lämna Tibet, en fråga som garanterat kommer att lyftas, luftas och problematiseras längre fram. De är som sagt många tankar och funderingar som avlöser varandra. Vissa av dessa stannar kvar, ligger och gror och kommer därför att beröras här i bloggen. Utbildningssystemet är ett av dem och för en andrapsråkslärare som jag är gör det ont i hjärtat att inte modersmålet prioriteras högre eller mer kanske tron på modersmålet.
Rektor berättade häromdagen att synen på undervisning och kunskap är i en slags förändringsfas. Tanken är att eleven ska tillåtas vara mer aktiv, få mer inflytande och plats i klassrummet. Hurra för det och fortsättning följer. En annan notering som jag har gjort och som jag ser dagligen är människors respekt for prylar, kläder etc. Att laga och återanvända är en självklarhet och vi, iallafall jag har mycket att lära när det gäller det. Ägodelar är värdefulla och behandlas därefter oavsett om det är ett paraply, ett par sandaler, en maskin, ett klädesplagg eller en tärning där de svarta prickarna börjar blekna. Det finns mycket att säga här.Skollunchen ska nu serveras. Det blir linser och ris. Jag hoppas att ni är med mig på detta äventyr fram till december.“If at first you don’t succeed, try, try and try.” Class IV, Tenzin Gava.Åsa Larsson, volontar pa Sambhota Tibetan School, Dekyiling
