Det går mot kyligare tider och skolan har övergått till vinterschema även om vädret fortfarande påminner om en bra svensk sommar. Vi har vant hos ganska bra vid det indiska tempot, så pass att vi t.o.m. börjat ta efter den karaktäristiska huvudknycken som kan betyda lite vad som helst här i Indien.
I skolan börjar vi få bra kontakt med eleverna och gör vårt bästa för att bibehålla disciplinen i klassrummet samtidigt som vi umgås och lär känna dem på rasterna. De är vana vid hård disciplin så har man inte planerat lektionen väl och är tillräckligt sträng kan det mycket väl sluta med ett slagsmål mellan två killar. Trots att de är hårdhänta och högljudda upplever vi dock att de har bra sammanhållning. Trots att de gärna skrattar åt varandras misstag och retar varandra är det på ett relativt kärleksfullt sätt och vi har inte märkt av någon mobbning direkt.
Om man ska göra en jämförelse mot den svenska skolan upplever vi att de är mer barn här än i Sverige. Kanske för att de inte har samma press från media och samhället att tvingas bli vuxna tidigare. Detta är positivt eftersom barnen antagligen mår psykiskt bättre än många barn i Sverige, trots att dessa har det materiellt bättre.
Som svensk tycker man dock att de skulle behöva bättre struktur och effektivitet i skolan. För att tillbringa åtta timmar om dagen sex dagar i veckan kan man tycka att borde lära sig mer, men med tanke på att de knappt har några raster är vi imponerade att de orkar. Förutom vanliga lektioner har de även tibetansk sång och dans som utövas i klassrum och på skolgård, vilket gör att man nästan alltid hör sång och flöjt under en skoldag.
Det är roligt att se att de bevarar sin kultur trots alla influenser från Indien och västvärlden. Eleverna lär sig spela instrument, sjunga och dansa traditionella visor och danser. Barnen är, trots att de lever i bosättning, relativt integrerade i det indiska samhället. Men frågar man några av barnen om deras högsta dröm så är det ett fritt Tibet, vilket är fullt förståeligt. Men då knappt deras lärare minns landet, undrar vi hur bra de skulle trivas om de kunde flytta dit idag. Men det viktigaste är att de bevarar denna fantastiska kultur och inte ger upp hoppet om ett eget land.
Hälsningar,
Louise och Jonas
