Klass fyra hälsar mig välkommen till klassrummet. Bild: Henrik Nilsson
- Tomorrow day is Wednesday, svarar Tenzin Thinley, som fått ordet på grund av att han var en av de få som tyst räckte upp handen. Efter att jag har berömt honom och samtidigt korrigerat hans ordföljd till en korrekt mening, sätter han sig nöjt ner igen. Eleverna är ivriga att få visa att de vet att tomorrow är detsamma som the day after today och många händer räcks även upp i luften när jag ställer motsvarande fråga om föregående dag.
Detta leder in på lektionens tema som är just dagen. Vi har ägnat ett par lektioner åt att prata om vad som händer under en dag och eleverna har även fått befästa kunskapen genom att formulera egna meningar på papper.
Klass fyra är inne på sitt första år av engelskundervisning och har två lektioner om dagen. Den ena med sin ordinarie engelsklärare som oftast utgår från läroboken i sin undervisning där hon låter eleverna öva stavning, läsförståelse och skrivning. Den andra lektionen, med mig, fokuserar mera på elevernas muntliga färdighet och förmåga att uttrycka sig i tal och skrift. Jag försöker få eleverna att våga använda sin engelska och inse att de faktiskt har en nytta av vad de lär sig. Detta blir tydligt då det inte finns som någon annan väg mellan eleverna och mig än att prata engelska för att förstå varandra. Det är roligt att se hur eleverna hela tiden utvecklas och att kommunikationen oss emellan blir enklare och enklare för varje dag.
- What do you do in the morning? frågar jag Kalsang Choedon som tar fram sin text med samma fråga och svarar med hjälp av den. Efter att ha berätta om vad hon äter till frukost, att hon borstar tänderna, tar på sig skoluniformen och beger sig till skolan för morgonbön får hon gå fram till en av sina klasskamrater som hon ställer motsvarande fråga till. Detta har jag märkt är en bra metod då det tränar eleverna i att ställa frågor, svara, prata inför klassen och att lyssna på varandra. Det sistnämnda är något som de flesta elever på skolan är mycket dåliga på, troligtvis på grund av att det är något de aldrig övar på eller behöver göra.
När alla elever både fått ställa frågan och svara på den får de små lappar med frågor på som de ska arbeta två och två med. Förvånande snabbt förstår de vad det är som ska göras och ljudnivån i klassrummet höjs markant. Jag har fullt upp att få dem att rikta uppmärksamheten mot mig igen för att avsluta lektionen med att ta upp några exempel från deras svar. Jag hinner knappt mer än invänta tystnad innan klockan ringer som markerar att det är dags att plocka ihop och avsluta lektionen. - Thank you Madame, skriker de tolv eleverna då jag lämnar klassrummet och beger mig en trappa upp för att göra dramaövningar med klass sju.
Text: Teresia Jildenhed, volontär i Dekyiling, november 2009
