Pema är en av sexton lärare på skolan som undervisar cirka 200 elever från årskurs ett till och med årskurs åtta. De flesta av eleverna kommer från Dekyiling, en liten tibetansk koloni, där de flesta människor ser sig själva som flyktingar trots att de antingen är födda där eller har tillhört samhället i femtio år.
- Mitt favoritland är Tibet! Jag kommer från Tibet men bor i Indien, svarar femteklassaren Tenzin Tsondue stolt på frågan om varifrån han kommer. Liksom större delen av hans skolkamrater ser han sin tillhörighet till Tibet som starkare än det faktum att han är född och uppvuxen i Indien.
Pema och hennes kollega Tenzin Nganen berättar att de flesta av eleverna stannar inom samhället efter avslutad skolgång. Detta på grund av att många av föräldrarna inte har någon utbildning och därför varken har kunskaper att stödja barnen i deras skolgång eller råd att låta sina barn studera vidare.
Pema och Nganen tillhör båda den majoritet av utbildade exiltibetaner som fått stipendier för att kunna studera på universitet. Konkurrensen på arbetsmarknaden gör det svårt för tibetaner att få arbete någon annanstans än inom de tibetanska samhällena. Undervisningen präglas starkt av att skolan ät tibetansk. Upp till årskurs fem handlar de samhällsorienterade ämnena nästan enbart om Tibet, dess kultur, historia och religion. Alla ämnen undervisas också på tibetanska utom i de senare årskurserna.
Eleverna måste tidigt bli trespråkiga då engelska krävs för att klara undervisningen och hindi för att ta del av landet de lever i. I Dekyling bevaras det tibetanska språket, dansen, musiken och sederna av människor som kanske endast sett Tibet på bild. Deras stolthet och samhörighet går inte att ta miste på.
/Teresia Jildenhed och Henrik Nilsson, volontärer i Dekyling, september 2009
