Att hitta Rangrik på en karta är inte helt lätt. Jag vet att den lilla byn ligger någonstans i Spitidalen, högt belägen i norra Indien mot den tibetanska gränsen. Någonstans sisådär en mil från Rangrik finns Kaza, om det kan kallas stad vet jag inte men där ska finnas någon restaurang och Internet om man har tur den dagen. I Rangrik finns en skola och liten affär, så mycket vet jag. Om drygt en vecka reser jag dit för att sedan under drygt tre månaders tid på skolan som heter Munsel-Ling undervisa i engelska. De flesta i Rangrik är tibetaner, om de flytt dit eller bott där sedan länge men bara hamnat på fel, eller rätt, sida gränsen vet jag ännu inte. Inte heller om de pratar mycket politik. Under vinterhalvåret är dalen mer eller mindre isolerad. Vi ska resa därifrån i mitten av oktober, sen kommer snön. Inte många turister hittar dit, de reser istället till Dharamsala, Manali eller vandringslederna uppåt Ladakh. Jag funderar kring hur det kommer vara att leva i byn, där såväl elektricitet som Internet är opålitligt. Givetvis önskar jag uppleva ro. Men där finns också en oro för att lugnet ska vara alltför stort och kontakterna med omvärlden för små. Nyligen upplevde jag en vecka med väldigt begränsad tillgång till Internet, det var nästan läskigt hur frustrerad jag blev av att inte vara ständigt uppdaterad. Mejl, Facebook och dagens dos av nyheter. Många har frågat mig vad jag tror att jag ska göra för nytta på skolan. Varför man inte istället rekryterar inhemska lärare? Och om jag ska vara ärlig vet jag inte riktigt vad ska kunna bidra med. Jag är ju inte ens utbildad lärare och kan ju inte heller släpa med mig några större mängder böcker och material. Däremot kan jag berätta om mina upplevelser, om Sverige när jag är där och om Spiti när jag kommer hem. Och lyssna. Så finns ju den här bloggen där Zanna och jag kommer att skriva om våra upplevelser och om livet i Spitidalen. Jag hoppas att du genom denna blogg följer med oss på vår resa! /Linnéa
