Vi har nu snart varit en månad på våra respektive projekt. Jag (Jonna) trivs som fisken i vattnet med dessa fantastiska barn, och personal. När vi ser tillbaka på vår ”inskolning”, den första månaden så kanske de var lite lång. För att på så vis få mer tid till det projekt vi valt.
Jag valde projektet som är beläget i Manara, de projektet som såklart ligger längst ifrån Sweileh, där vi bor. ”Resan” från det att jag lämnar vår lägenhet i Sweileh till jag stiger ur vid Sulinam Harb (Moskén där projektet är beläget) i Manara tar varje morgon olika lång tid, allt från 50 min till 1,5h. Det beror helt på när bussarna behagar att komma och vilken väg de tänker ta denna dag. Inget är som i Sverige, men det är lika intressant varje morgon att finna en buss till min destination. Man känner sig dock lite dum när man har frågat den tionde bussen om den går till min destination, har nämligen lite svårt att läsa arabiska.
Manara är en gemytlig del av Amman, som en liten förort, den har allt, men i liten skala. IM:s projekt i Manara är likt projektet i Hussein där Jenny är, drivet i samarbete med den lokala Zakatkommitéen (den muslimska organisationen för välgörenhet i samhället). Endast föreståndaren, Miss Mariam, (en av de kvinnor som var med när allt var beläget i Sweileh) är idag anställd av IM, de resterande åtta är anställda genom Zakat. Miss Mariam är en kvinna av pondus, hon vet vad hon vill och tänker vad det gäller hur projektet ska drivas. Projektet har 22 barn som är uppdelade i tre olika klasser efter funktionshinder och förmågor. Jag har efter de här veckorna fått se det mesta av deras verksamhet, det är ett väldigt välskött projekt, men engagerade lärare och assistenter. Det går dock inte jämföra från klass till klass då barnen har väldigt skiljda förmågor och funktionshinder.
Varje barn har en individuell plan som specialläraren arbetar speciellt efter. Allt från att lära sig skriva sitt namn och enkel matematik till lära känna olika vardagliga ting, så som handduk, tandborste, tandkräm etc, hur de ser ut och vad man använder de till. Men även så enkelt som att se skillnad på stora och små ting, färger med mera. De har även vis avsatt tid varje dag för lek i olika ordnade och oordnade former, vilket fungerar olika bra i de olika klasserna, Den är som sagt en stor skillnad mellan vad de olika klasserna (barnen) kräver i energi och tålamod från lärarnas sida. Som lätt kan speglas i att det kan förekomma irritation från lärarnas sida enbart när ”vissa” barn bara ställer sig upp och ta ett steg från stolen. Dock ska det nog tilläggas att arabiska ibland kan låta mycket mer irriterat än vad det är.
De barn på projektet som har diagnosen autism är de barn som är svårast att få kontakt med, men flera av dem är mer tillgivna än vad jag ”trodde” barn med denna diagnos brukar vara. Vilket är fantastiskt att se. De stunder deras blick och sinne är med, handlar oftast om tillfällen med ljud av något enfaldigt slag. Som när jag med ett av barnen absolut inte får sluta brumma med munnen, när jag trippar med fingrarna på hans arm. Han pekade på min mun och gav av ett stort leende när brummandet började igen.
Vi har under denna tid även hunnit med olika aktiviteter utomhus så som att rida, vilket verkar vara väldigt populärt bland barnen. Även varit på Queen Ranias park, där barnen fick måla, lyssna på musik och leka i lekparken. Denna dag visar jag en av pojkarna hur vi dansar traditionell ”pardans” i Sverige, något som han tydligen lade på minnet. För denna vecka när några av barnen hade en liten stund med dans på projektet tog denna pojke tag i en av de andra barnen och bara började dansa pardans till den arabiska musiken. En ganska rolig upplevelse som dokumenterats per foto.
Den bästa dagen under hela projektet var att se ”mina” barn och för den delen barnen och de vuxna från de andra projekten plocka oliver i Sweileh, efter den förmåga varje individ har. Det var helt fantastiskt att se dessa glädjas åt att bara vara ute och röra på sig. Glädjen fullkomligt sprutade hos vissa barn när en boll sedan kom fram för att leka med. Hur alla barn oavsett funktionshinder ville ”springa” efter denna boll och gör det med innerligt lyckligt leende på deras läppar, var helt oslagbart. Det är inte heller varje dag jag springer ikapp med en muslimsk kvinna med hela ”stassen” på hennes bevåg. Som sagt varje dag bjuder på nya upplevelser och erfarenheter som jag gör att jag verkligen kommer att minnas denna ”resa” lång tid framöver.
Jonna som rapporterar från Amman, Jordanien.