Efter fem dagars turistande i Damaskus med omnejd begav vi, Jonna och Jenny, oss till Amman den 13 september för att påbörja vårt volontäruppdrag för IM. Mellan dessa två huvudstäder är det endast tre timmars bilfärd. Resan blev intressant, vi hann med både sightseeing, taxichaufförer som smugglar cigaretter och som sedan ”sålde” oss vidare till en annan taxi strax efter gränsen….

Vi anlände till Sweileh, som är den stadsdel av Amman som IM:s huvudkontor Jordanien är lokaliserat i och där vi även bor. Dagen vi anlände var den första dagen av den heliga månaden Ramadan, vilket innebär att muslimer i landet inte äter, dricker, röker eller har sex mellan soluppgång (imsak) och solnedgång (iftar). Vi hade tur och lyckades anlända lagom till måltiden som bryter fastan, (ca 19.00). Vår granne och ”mama” Oroba välkomnade oss med öppna armar och glada tillrop och annonserade att maten strax var klar. Hon hade även fyllt vårt kylskåp, som den kycklingmamma hon är. Orobas hem utgör ett av fyra familjehem som finansieras av IM i Jordanien. Familjehemmen arrangerades när IM:s internatverksamhet lades ner i mitten på 1990-talet. Det fanns då ett litet antal vuxna föräldralösa som inte hade något hem att återvända till, lösning blev dessa familjehem.

Maten här nere är väldigt annorlunda mot hemma. Eftersom vi är nya i landet så bjuder alla in oss på traditionell jordansk och ”ramadansk” mat. Maten påminner om libanesisk, ris, bröd och olika röror etcetera. Efter maten bjuds det alltid på te, arabiskt kaffe och andra drycker (dock ej alkoholhaltiga). Sötsaker i alla dess slag är ej att förglömma, där Katayef är den mest förekommande. Katayef är en liten pannkaka som fylls med ost alternativ nötter, som sedan viks ihop på mitten. Därefter dränks den i sockerlösning för att sedan gräddas i ugnen, delikat men mycket mäktig.

Lägenheten vi bor i består av tre rum och kök och är belägen i samma hus som Orobas. Den är utrustad med alla bekvämligheter vi behöver. Till vår glädje har vi nu även hittat kanaler på engelska, arabiskan är nämligen svårförstådd. Tidigare var området som vi bor på fullt av liv och rörelse, eftersom IM hade sitt center här för barn och vuxna med utvecklingstörning. Verksamheterna bestod då av bland annat skyddad verkstad, förskola, träningsskola, internat, kontor och bostäder för personal.

Idag används endast kontoren samt ett av husen till dagverksamhet för vuxna. När verksamheten i Sweileh startades på mitten av sjuttio talet, så bestod personalen till stor del av svenskar, men idag är det endast inhemsk personal. På mitten av 1990- talet avvecklades centret gradvis, för att till slut kunna bidra all verksamhet mer lokalt och integrerat i samhället. Verksamheten är idag uppdelade i ett tiotal projekt runt omkring Amman. Projekten är till stor del verksamheter för barn och unga med utvecklingsstörning, men det finns även några ämnade för vuxna med utvecklingsstörning.

Vi blev under vår första vecka introducerade på alla projekten, för att kunna få en inblick i hur de ser ut och hur de jobbar. Några av projekten är klasser för barn med utvecklingsstörning integrerade i ”vanliga” skolor. Andra har egna lokaler, ofta i anslutning till moskéer. De finansieras till stor del av moskéernas välgörenhetsorganisation, även kallade Zakatkommittéer. Vi ska nu i några veckor följa med IM:s team, bestående av socialarbetare, sjukgymnaster, sjuksköterska, arbetsterapeut och specialpedagog runt på projekten för att följa deras arbete. Efter Ramadans slut ska vi sedan utvärdera vad vi sett och anser för att sedan välja vilket projekt vi vill vara på resterande två månader i Amman.

Vi möts dagligen av olika livsöden på projekten vi önskar att dessa hade kunnat få samma möjligheter som funktionshindrade barn i Sverige. Det kan för oss vara svårt att förstå hur till exempel en rektor kan neka att fortsatt undervisning för en rullstolsburen flicka ska ske på bottenplan. Rektorn fasthåller att högre årskurser ska vara på andra plan, vilket gör att flickan ej kan delta på grund av hon inte kan ta sig upp för trapporna. Detta gör att hon idag får sluta skolan och i stället delta i dagverksamhet för vuxna, endast 12 år gammal.

Varma hälsningar

Jonna och Jenny