Några veckor till har nu gått sedan vi skrev den första rapporten om vårt arbete på IM:s olika projekt i Amman. De veckorna har gått åt till att fortsätta följa med teamet och se deras arbete på de olika projekten. Det har varit spännande att se hur de jobbar men lagom till dess att Ramadan var slut var det dags för oss att välja ett projekt att vara på de resterande två månaderna.

Jag, Jenny, valde IM:s projekt som ligger på Jebel (berget) Hussein. Amman ligger nämligen på ett antal berg, jebel på arabiska, vilket innebär att höjdskillnaderna och backarna i staden är stora och branta. Många gånger känner man sig tveksam om bilen eller bussen man åker i verkligen ska klara att ta sig upp för eller undvika att rusa nedför gatorna!

Området som IM:s projekt ligger i är ett gammalt palestinskt flyktingläger som grundades i samband med kriget mot Israel 1948-49 och den där till följande flyktingströmmen. Det går numera inte att se någon skillnad på flyktinglägret och den övriga stadsdelen då bebyggelsen ser likadan ut som stadsdelarna bredvid men fortfarande är befolkningen mycket fattig och situationen för många familjer svår. UNRWA, FN:s organ för stöd och arbete för palestinska flyktingar i mellanöstern, är fortfarande aktiva i lägret och driver bland annat skolor. Den jordanska befolkningen består till över hälften av palestinier som flydde till landet 1948 och deras ättlingar

IM:s projekt i Hussein är drivet i samarbete med den lokala Zakatkommitéen (den muslimska organisationen för välgörenhet i samhället) och är en träningsskola för 21 barn uppdelade i tre klasser. Jag har nu varit på skolan i en vecka och har fått se det mesta av verksamheten som de bedriver. I varje klass ska det sedan vara en speciallärare och en assistent men för tillfället så saknas det en assistent för att göra personalstyrkan fulltalig. Föreståndaren för verksamheten, Iman, har jobbat för IM länge och är i grunden speciallärare.  

Barnen är mellan fyra och fjorton år och har väldigt olika funktiontillstånd. Den gemensamma nämnaren är att de har någon form av utvecklingsstörning även om det kan finnas några undantag till detta också. En del av barnen kan gå och förflytta sig på egen hand medan en del behöver hjälpmedel såsom rullstol. Det är inte så många som kommunicerar med hjälp av ord men de flesta kan ändå kommunicera så att i alla fall personalen som känner dem förstår vad de menar. Själv lär jag mig mer och mer arabiska ord och fraser vilket gör kommunikationen lättare med både barn och personal. Personalen pratar endast lite engelska, förutom Iman som pratar bra, men det går förvånansvärt bra ändå med hjälp av deras knapphändiga engelska, min knapphändiga arabiska, teckenspråk och mycket god vilja!

Barnen hämtas med buss varje morgon vilket många av dem tycker är väldigt roligt. Strax efter åtta på morgonen kommer de till skolan och den gemensamma morgonsamlingen börjar så fort alla barnen kommit på plats vilket kan ta en stund! Morgonsamlingen är likadan varje dag för att underlätta inlärningen och skapa trygghet för barnen. Bland annat går en i personalen går igenom veckodagarna, årstiderna, färger och kroppsdelar, barnen får medverka hela tiden och de sjunger många sånger. Sakta men säkert börjar även jag lära mig den arabiska versionen av ”Huvud, axlar, knä och tå” samt ”Imse, vimse, spindel”! En av höjdpunkterna är en sång de sjunger när de barn som kan går in i mitten av ringen och dansar, jag lovar att det skulle få även den allra morgontröttaste att le!

Dagen fortsätter sedan med individuell träning och undervisning i klassrummen, en gemensam måltid, lekar och andra aktiviteter innan bussen tutar utanför porten vid halv ett för att ta barnen hem till sina familjer igen.

Mina uppgifter på projektet kommer att vara samma som assistenternas men vi har även planerat att utnyttja det faktum att jag jobbar som sjukgymnast hemma i Sverige. Tillsammans med sjukgymnasten Hassan från IM, som kommer till projektet och tränar med barnen en gång i veckan, har vi gjort upp en plan för hur jag kan träna med barnen. Nästa vecka ska vi sätta planen i verket och det ska bli väldigt spännande och roligt!

Många hälsningar

Jenny