I torsdags var flera av centren inbjudna till Girl’s Society i Qosour för att fira att de öppnat ytterligare en grupp för yngre flickor. Girl’s Society är ett av IM:s projekt och riktar sig mot flickor och unga kvinnor med intellektuella funktionshinder. Projektet fungerar som en dagverksamhet där flickorna får lära sig hushållsarbete och hantverk av olika slag, mestadels i textil. De bedriver även försäljning av hantverken och några av dessa kan man hitta i IM:s affärer hemma i Sverige. Det var en stor tillställning med många högt uppsatta inbjudna från olika organisationer bland annat IM och USAID. I festvåningen bjöds det till föreläsning och invigningsceremonier, till och med jordansk tv var på plats. Vi valde dock att vara med barnen och flickorna några trappor längre ner. Där bjöds det på dunkade arabisk musik och vi dansade tillsammans i flera timmar. Synen av dansande barn och unga med olika funktionshinder, dansande som de aldrig gjort något annat, kommer att finnas kvar på våra näthinnor länge. Det var en ren känsla av lycka att få vara en del av denna dansanta samling och vi låg verkligen i lä vad det gäller att svänga på höfterna! Detta tillfälle kommer vara ett av de starkaste minnena tillsammans med barnen i Jordanien.
Det andra tillfället som också väckte mycket känslor var vårt besök i Zarqa förra veckan. Där besökte vi ett antal familjer som får finansiellt stöd av IM varje månad. IM stöder totalt ungefär 40 familjer där det finns en eller flera familjmedlemmar med intellektuella funktionshinder och där den ekonomiska situationen är svår. Det var särskilt två familjer som gjorde det svårt att hålla tårarna tillbaka.
UmZakie, en 75-årig kvinna, tar hand om sina tre döttrar och två söner med intellektuella funktionshinder eller psykisk sjukdom och sin åldrige bror i deras bostad som vi inte ens skulle godkänna till boskap hemma i Sverige. UmZakie ser ut att vara uråldrig men har pigga ögon som lyser av envishet och detta är antagligen ett måste för att klara en situation som hennes. Hon är dock väldigt orolig över vad som kommer hända med hennes familj när hon inte finns längre. När vi frågar IM:s socialarbetare Bayan denna fråga skakar hon uppgivet på huvudet och menar tyvärr på att sannolikheten att myndigheterna tar vid ansvaret för familjen nästan är lika med noll.
UmAli är den som tar största ansvaret i den andra familjen. Hennes man, AbuAli, är inte helt tillräknelig då han lider av någon slags psykisk åkomma. När vi besökte familjen träffade vi två av deras döttrar som har grava funktionshinder som förflyttade sig genom att hasa sig fram på betonggolvet i sina trasiga och smutsiga kläder. De två sönerna var i något bättre skick men har även de intellektuella funktionshinder som gör att de inte kan bidra med så mycket till hushållet. I ett hörn i bostaden satt en liten flicka i tioårsåldern på en hög filtar som flitigt gjorde sina läxor. Denna flicka är dotter till Ali, den äldste sonen. Ali giftes bort av sina föräldrar till en flicka vars familj inte var medveten om hans funktionshinder. När bruden sedan upptäckte hans mentala status hade hon redan hunnit bli gravid med denna lilla flicka. Bruden lämnade Ali genast och så snart flickan föddes lämnades hon bort till Alis föräldrar och växer nu upp i sin fars familj. Flickan är normalbegåvad och farmor är mycket stolt över att hon klarar sig så bra i skolan.
Hälsningar från Jordanien,
Jenny och Jonna
