Kanske är det då glädjen i det lilla behövs som mest

2009-jul-24 @ 16:33:00

Det finns anmärkningsvärt många begravningsbyråer i det lilla samhället Mponela. Just denna månad tycker vi att antalet begravningar är väldigt högt. Om det har med matbristen att göra i kombination med regnperioden, då malariarisken är som högst, är svårt att säga. Även kolera har drabbat landet. Om männsikor dör av just aids är svårt att säga eftersom man oftast inte vet orsaken eller vill berätta öppet om det gäller hiv. Det är fortfarande stigmatiserande och talas inte ofta om på begravningar, precis som i Sverige.

-Det är synd att det fortfarande är så skamligt att det inte talas om att det var aids personen dog av. Om det skulle talas öppet om det skulle chanserna öka att personer i den dödas närhet går och testar sig, säger Agreena, som arbetar för MAICC. Hon fortsätter:
-Det är fortfarande långt till denna utveckling. Även uppföljning av de testade, som är något som vi skulle vilja arbeta med, är ännu inte möjligt tyvärr. Vi har kommit en bra bit på väg men har långt kvar att gå…

Vi följer med på begravningscermonin för en omtyckt kvinna i byn. Vi besöker huset där den avlidna kvinnan bott, vilket nu är fullt med sörjande kvinnor. Modern sitter brevid den öppna kistan på stengolvet och gråter högljutt. En äldre kvinna vid hennes sida leder de sånger som de församlade kvinnorna stämmer in i. Deras mjuka röster är lugnande och tröstande bland de hjärtskärande ljuden från kvinnor som gråter högt och förtvivlat.

Vi sitter tillsammans med mer än 40 andra kvinnor på mattor av bambu i ett litet rum, skorna har vi lämnat utanför. Jag kikar nervöst på mina kollegor för att inte göra något fel i en sådan andaktsfull stund men de sitter med huvudet i händerna och gråter. Jag känner hur det knyter sig i halsen på mig.

Bara idag är det tre begravningar på samma gata som MAICC-kontoret och igår var det en ceremoni för en liten pojke som gått bort. Det går inte att komma undan den hårda verkligheten som många Malawier lever i här.

När vi kommit ut ur huset frågar jag min kollega, sjuksköterskan på MAICC, Mrs Damasu, var alla män är? Hon förklarar att männen samlas för sig i ett annat hus där de gråter, sjunger och sörjer den avlidna på samma sätt. När vi kommer ut ur huset är det fullt med folk på gården och bakom huset. Flera bilar och t o m små bussar med folk har anlänt och jag undrar hur nyheten om kvinnans död nått dem så fort i ett land där vi flera gånger upplevt svårigheter med kommunikation.
-Folket signalerar med att ljuda en speciell signal genom att slå på järnstycket som hänger från trädet, alla i byn hör då att någon dött och kan berätta för dem som inte hört. Och i Lilongwe (40 min härifrån) på radiostationen har alla möjligheten att gratis få ut ett dödsbud. På så sätt når budskapet ut till många människor som i sin tur kan berätta för andra, förklarar Mrs Damasu.

Vi tackar kvinnorna och beger oss med tunga hjärtan tillbaka till arbetet på MAICC. Vi funderar över våra kollegors fantastiska förmåga att uttrycka så mycket glädje och entusiasm trots de svåra situationer de dagligen konfronteras med. Kanske är det just då glädjen över det lilla i stunden behövs som mest.

Nina Larsson