"Positive living" i dubbel bemärkelse

En gång i veckan är jag med sjuksköterskan och områdesansvarig på en s.k. gruppterapi för de som bär på HIV-viruset. Det kan gå till så här:

På morgonen lastar vi grytor, plasttallrikar, muggar, slevar och en säck majsmjöl m.m. på bilens flak. Någon går till marknaden och handlar lök, olja, tomater, bröd, bananer, kött och grönsaker (pumpablad). Någon timma försenade åker vi iväg. Eftersom det är regntid är Malawis byvägar leriga och spåriga och vi har suttit fast flera gånger.

Väl framkomna till byn och samlingsplatsen, som i regel är bykyrkan, tar några kvinnor hand om grytor och mat. Vi andra samlas i kyrkan. Alla sitter på golvet, kvinnor och barn på ena sidan och männen på den andra. Vi från MAICC får en skranglig bänk att sitta på. Ca. 30 personer finns på plats och allt eftersom tiden går kommer allt fler.

Först ska alla presentera sig och registreras, några nya har tillkommit sen förra månadsträffen. Därefter är det bön, en av kvinnorna reser sig och ber. Områdeschefen håller i dagens ämne som handlar om vatten och hygien. Alla som inte har sin anteckningsbok och penna med sig får en ny. Efter paus med te och bröd blir det grupparbete. Alla diskuterar de 4 frågor som skrivs upp på blädderblock. Det handlar om aktuella ämnen. Malaria ( många drabbas under regntiden ) och diaré (kolera har brutit ut i närheten ). Efter 20 minuter följer redovisning och livlig diskussion.

Därefter börjar kvinnorna sjunga och dansa och männen stämmer in. Innehållet tar upp deras egen situation. Sen pratar sjuksköterskan om HIV och AIDS och om vikten av mattillskott. Hon uppmuntrar dem att odla sojabönor och jordnötter för att öka proteinet i maten. Så blir det sång med rörelser igen och nu med gospelliknande rytm. En man går fram och läser några bibelverser och håller en andakt. Det är många små barn som är med sina mammor och som ammas under tiden och jag undrar hur det ska gå för dem.

Så småningom kommer kvinnorna som lagat maten med de stora grytorna. Alla ställer sig i kö, men först handtvätt och bön. Maten består av majsgröt - nsima - Malawis nationalrätt, samt kokta grönsaker och kött. Många länder i Afrika har ju majsgröt som basföda med någon variation i smak och konsistens. Jag har lärt mig tycka om den Malawiska mellangrova varianten, men har ännu inte fått till bollen i handen.

Innan dagen är slut dyker kyrkans pastor upp och ger oss alla ett uppmuntrande ord på vägen. Sedan samlas många av kvinnorna runt sjuksköterskan och det skrattas och pratas och jag förstår att det handlar om kvinnliga kondomer. Många tar med sig några av detta populära och effektiva preventivmedel hem.

Bland dagens grupp av ” People living with HIV and AIDS ” (PLWHA) var det några gifta par och bland männen fanns muslimer. De här grupperna träffas en gång i månaden med olika aktuella teman. När MAICC började den här verksamheten var många försiktiga med att ta kontakt med varandra, men nu är de ett stort stöd för varandra. Saknas någon på träffen rapporteras detta så att sjuksköterskan eller fältansvarig kan göra ett hembesök. Har också sett att de i gruppen ibland samlar in pengar för att kunna hjälpa någon som behöver särskild hjälp, t.ex. transport till sjukhuset. Man vet också vilka som står på medicin. Att vara HIV-positiv betyder ju inte att man behöver påbörja behandling omedelbart. Det beror på testvärdena.

”Positiv living ” är ett begrepp som används här. Det behövs stor förståelse både från familj och omgivning för att den drabbade ska må så bra som möjligt. De frivilliga volontärerna/hemsamariterna gör ett fint och ovärderligt arbete och MAICC utbildar och stöttar så gott de kan.

MAICC har ett specialutbildat team som testar och ger råd. Minst en dag i veckan är de ute i nån by och har då med sig en dramagrupp. Deras uppgift är att på ett vardagligt och roligt sätt berätta för byborna vad HIV och AIDS är och varför det är bra att testa sig.

Till sist något om detta områdes stora inkomstkälla - tobak. Åker man runt i byarna så här års så håller alla på med att skörda och arbeta med stora ljusgröna blad, som hänges på tork hemma på tomten. När bladen är torkade och bruna pressas de i stora balar för transport ut på världsmarknaden. Det lilla landet Malawi är 3:a i världen på tobaksexport efter de stora jättarna Brasilien och Argentina.

/Lisbeth Boberg

PS! Jag hade ett samtal/interjuv med ett par i en av grupperna som jag gärna vill återge och de vet att det kommer att publiceras.

Första gången jag lade märke till Maria var när hon var den som tog upp och ledde sången och dansen med stor entusiasm och glädje. Hon hade också en liten dotter med sig som kröp runt och var nyfiken på allt. Maria dök också upp på MAICC då och då. En dag frågade jag sjuksköterskan, Mrs Damasu om vi kunde få en pratsund tillsammans och så blev det ett bra tillfälle en gång i kyrkan.

Familjen består av Henry Phunbuma 50 år, Maria Mandala 33 år och lilla Happiness 1 år och 3 månader. Henry berättar att han tidigare bodde i södra delen av landet med fru och 4 barn. Han blev sjuk år 2000 , fick ont i benen, hade hosta och mådde illa. Frun och barnen tog avstånd från honom när det kom fram att han var HIV-positiv. Frun dog i slutet av år 2000 och barnen har sedan dess bott hos morföräldrarna. Henry fick stöd av en bror och flyttade norrut. Han fick själv betala sin medicin fram till 2004 och då var medicinen väldigt dyr. En gång i månaden åkte han till sjukhuset i Lilongwe för kontroll och medicininköp. Han berättar vidare att han flyttade till Mponela och kom i kontakt med gruppen från MAICC som har betytt mycket för honom. Han lär sig att leva på ett positivt sätt och har nu gått upp i vikt och har fått ett arbete som nattvakt.

Nu låter vi Maria berätta: ”Jag blev plötsligt väldigt sjuk i diaré och bodde då ute i byn. Familjen tog mig till Mponela sjukhus där jag fick behandling. Min man, som var byledare hade dött ett år tidigare av en konstig sjukdom (witchcraft )och nu ville min familj att jag skulle gå till MAICC för testning. Min syster och jag gick tillsammans och där fick jag prata med en kunnig rådgivare. Det visade sig att både mina egna och familjens farhågor var sanna. Jag var HIV-positiv men behövde inte medicin med detsamma för mina blodvärden var ganska bra. På MAICC berättade man om gruppen PLWHA och jag tog mod till mig och gick dit. I början tittade alla undrande på mig. Det värsta var att man tog avstånd från mig i den kyrka jag var hemma i. Mina vänner ville inte sitta nära mig och jag fick inte vara med i kören. Detta gick över, nu är jag accepterad igen och är försångare. I samma grupp fanns också Henry och han upptäckte mig och vi blev ett par, gifte oss och fick lilla Happiness. Hon kommer att testas när hon blir 18 månader och vi hoppas och ber att hon är negativ. Jag har en dotter tidigare som är 13 år och som bor hos oss. Genom de här gruppsamlingarna lär vi oss mycket om livet och vad som är bra att äta och hur vi ska ta hand om oss för att må så bra som möjligt.”

Nu flikar Henry in att hans högsta önskan är att få se Happiness växa upp och gå i skolan och kunna försörja sig. Han är glad över sin familj och att kunna ha ett arbete och trots allt må bra. Han får också stöd från kyrkan, där han kan hjälpa till och ta ansvar. Jag har också sett att Henry är något av en ledare i PLWHA – gruppen.