Gheorghe, 17 år, är en glad kille med många drömmar. Han trivs i skolan och är en av de bästa i klassen. Men på grund av sin neurologiska sjukdom, som innebär att han från födseln haft stora svårigheter att röra både armar och ben, har han fått kämpa hårt. Utan sin kämparglöd och familjens stora engagemang hade hans liv sett helt annorlunda ut idag. En allmän attityd i det moldaviska samhället är att barn med funktionsnedsättningar inte har möjlighet att utvecklas och att det därför är meningslöst att satsa på dem överhuvudtaget. Men Gheorghes familj har en annan åsikt och de har gett allt för att han ska kunna leva ett så självständigt liv som möjligt. Efter att ha provat ett antal mediciner besökte familjen habiliteringscenter i Ukraina, Ungern, Rumänien, Ryssland och Kazakstan. Där fick de djupare kunskap om hur Gheorghe kunde träna upp sina fysiska färdigheter och familjen fick en ökad förståelse för sin situation.
I Kazakstan levde familjen under en två års period och där var Gheorghe en av åtta elever som sammanförts för att starta en skola anpassad för dem. När Gheorghe flyttade tillbaka till Moldavien fanns ingen motsvarande skola i hans stad och han började därför i den vanliga skolan. Det var komplicerat eftersom hans behov inte kunde uppfyllas och efter två månader fick han istället lektioner i hemmet. Detta isolerade honom från samhället och hans mamma, Doamna Maria, insåg att situationen för Gheorghe inte fungerade. Hon tog saken i egna händer och med inspiration av det hon sett i Kazakstan föddes tanken på att starta ett liknande dagcenter.
Med stöd från moldaviska och utländska organisationer kunde dagcentret Dorinta, ”Önskan”, öppnas 2002. Då arbetade tre lärare, som alla var pensionärer, och en hushållerska på centret. Sedan dess har en omfattande utveckling skett och centret har nu även anställt socialarbetare, sjukgymnast samt assistenter som arbetar med hantverk och skapande. Huvudmålet med Dorinta är att barnen ska få en likvärdig skolgång som alla andra barn. Genom hantverk och sjukgymnastik utvecklas fysiska färdigheter för att barnen ska kunna leva ett så självständigt liv som möjligt och på så sätt bli integrerade i samhället. Centret arbetar även med föräldrarna till barnen. De träffas för att diskutera och deltar i seminarier där de exempelvis får lära sig ergonomi och hur deras barn kan utvecklas på bästa sätt. Dorinta har gjort mycket för dessa barn men det finns fortfarande en hel del kvar att göra. Efterfrågan på ytterligare utbildning av personal finns, och varje dag måste praktiska problem lösas, såsom att transporterna till centret inte fungerar då vägarna är i alltför dåligt skick. Ett stort frågetecken är var barnen ska ta vägen när de slutat grundskolan.
Gheorghe verkar vara en av få som börjat vanligt gymnasium efter sin tid på Dorinta. Ett fåtal föräldrar har möjlighet att transportera sina tonåringar med funktionsnedsättningar till och från skolan, hjälpa dem upp för trapporna samt assistera vid toalettbesök eftersom toaletterna endast består av ett hål i marken. Jobbmöjligheterna för dessa tonåringar är få och det är svårt att uppnå självständighet för personer som lever i byar utan rinnande vatten och värme inomhus.Doamna Maria säger att det är svårt att sia om framtiden, men för att kunna komma vidare måste man börja med att bygga en bra grund idag! Hennes engagemang för dessa barn är otroligt stort och hon hoppas kunna förändra den allmänna attityden gentemot personer med funktions-nedsättningar genom att visa exempel på barn som faktiskt har lyckats.En av Gheorghes alla drömmar när han började skolan var att kunna spela fotboll och dribbla förbi Zidane (berömd fransk fotbollsspelare). Han kan nu efter sex års hård daglig träning gå med hjälp av stöd, och hoppas att han kan komma och möta oss gående om vi kommer tillbaka om tre år. Volontärerna Sara Rydwik och Maria Andersson i Calarasi, Moldavien.
