En resa jag aldrig glömmer. Från att inte ha vetat någonting om Moldavien till att ha varit där och känt på jorden och träffat människorna i kött och blod gick det väldigt snabbt, och tre veckor där kändes som en hel sommar!
I mitten av juni begav vi oss dit, tre svenska volontärer, för att uppleva landet och arbeta med barn. Redan första dagen kastar vi oss in i den centrala marknaden i huvudstaden Chisinau, det är ett tumult, ett myller av människor, mat och musik. Egentligen allting i hög koncentration och huller om buller på en enda plats. Alla mina sinnen fylls. Det är stekande sol och asfalten mjuknar under våra fötter. Liina, en av de andra volontärerna, är tvungen att direkt köpa en solhatt. På marknaden finns också alla känslorna, avläsbara i människornas ansikten, livsglädjen och lusten men också uppgivenheten, desperationen och kampen för ett bättre liv. Vi anade nu det kommande äventyret i ett land med stora kontraster. Det var stor skillnad mellan den lyxiga parfymaffären mitt i stan och den ensamma gamla tanten på landet med sin kamp och sitt slit.
Staden är omgiven av uppodlad landsbygd med bl.a. vinträdgårdar och stora solrosfält. Det är en minst sagt frodig grönska och vackert så det förslår. Mitt i denna bördighet finns också misären. Allt som är trasigt och smutsigt. Många människor som fångas i fattigdom och t.o.m. svälter ihjäl.
Moldavien på sommaren är torrt, dammigt och mycket varmt. Det är litet, bortglömt av många och inklämt mellan de två betydligt större länderna Rumänien och Ukraina, och den f.d. Sovjetstat som det gått sämst för. Här möter Europa Ryssland i en geografiskt rörig historia. Landområdet har haft olika gränsdragningar och i olika perioder tillhört Rumänien och Sovjet. Sedan början av 90-talet är det ett självständigt land. Men inbördeskrig under självständighetsprocessen resulterade i en olöst konflikt ang. landområdet öster om floden Nistru vilket sedan dess är en ryskstödd utbrytarstat kallad Transnistrien.
I Moldavien bor nästan fem miljoner människor som många kämpar på samma sätt som de gjort i århundraden. Landet är en blandning av flera tidsåldrar och det är stor skillnad på stad och land. På landet lever många som bönder med odling och djurhållning på gammeldags vis. Som självständig nation är ekonomin väldigt svag, det finns inga naturtillgångar, inga industrier och marken är förgiftad av kemikalier sedan Sovjettiden.
Landet är korrupt på många nivåer och det är väldigt svårt att lita på att avtal håller eller planera långsiktigt, ännu en orsak till fattigdomen. Ett exempel på detta är att de ursprungliga lägren som vi skulle medverka i blev inställda bara någon vecka innan de skulle starta. Detta på grund av att lägergårdarna gick till andra som betalade mer pengar. Trist och frustrerande.
Vi besökte samtliga verksamheter, projekt och organisationer som IM stöder. Olika center som jobbar med personer med handikapp på olika sätt och byar där utvecklingsprojekt med rent vatten, toaletter, skolgång, demokratisering av styret mm. pågår. På varje ställe höll vi i pedagogiska aktiviteter eller lekar med olika barn. På några ställen gjorde vi teaterövningar där de fick använda sin fantasi och uttrycka sig. Vi planterade också blommor och renoverade en gångbro, vilket är ett helt kapitel för sig.
Bron var i byn Perecesina över ett dike med en bäck, även använt som soptipp av byn, på gångvägen mellan det center i byn som vi besökte och deras grönsaksland. Vi blev helt förfärade när vi var där och de sa att över denna sönderrostade bro med stora hål sprang barnen och där körde de även med rullstolar. Helt livsfarligt. Vi ville göra en enkel lösning men fastnade i diskussion med byns snickarmästare och personalen på centret. Vi ville lägga ett trädäck, men de ville helst ta bort allt det gamla och gjuta en ny bro i cement. Vi renoverade den för barnen men de sa att den inte kommer att hålla för de kor som kommer att gå där, dessutom kanske allt material blir stulet av byborna och använt som ved. ”Nej, nej, inga kor här sa vi, de får ta en annan väg, denna är för barnen.” Dessa saker hade vi int alls tänkt på men vi sa att vi inte kan göra underverk på två dagar men skapa en liten förbättring och det ville vi göra och så satte vi igång. Snickaren hjälpte till och det blev till slut riktigt bra. Hörde nyligen från Moldavien att de tagit väl hand om bron och när det var regnoväder nyligen så tog byborna av sig skorna och gick över i strumporna för att inte smutsa ner den!! Och vi som var rädda för stöld.
Vi besökte också Casa Marioarie som är Moldaviens enda kriscenter för kvinnor och barn som råkat ut för våld i hemmet. De har tolv platser, men behovet är enormt. Det drivs av Tatiana, en oerhört stark eldsjäl, som vi fick träffa och också spåna idéer med om möjlig utveckling och framtid för centret. Alla verksamheter vi besökte drivs med egna krafter, inget är stadsunderstött, det finns inte.
Andra dagen vi var i Moldavien så besökte vi byn Hirbovatz och på en rundvandring under eftermiddagen så blev vi inbjudna till byns dagis som länge varit stängt pga. fuktskador efter översvämningar och höjda vattenpriser som de inte kunnat betala, men nu hade det precis öppnat igen. En kvinna visar oss runt i huset, visar vad personalen gjort för att förbättra rummen, väggdekorationer och lekhörnor. Vi får också se barnen som ligger och sover sött i mörka sovsalar. En sval paus mitt i den omkringvarande hettan.
Slutligen samlas majoriteten av personalen och vi i köket som om möjligt är ännu varmare än utomhus, ändå står vi kvar där. De berättar om svårigheterna som är och varit på stället och vi får ställa frågor. De förklarar att de behöver en ny spis, att den som IM gav dem inte räcker för deras behov. De berättar att de, dagisfröknarna, ofta jobbar 12 h/dag från kl. 7 till kl.19 men ändå har sämre betalt än förskolelärarinnan som kan gå hem vid tvåtiden. De tjänar 300 Moldaviska Lei i månaden vilket är ungefär 150 svenska kronor. Stämningen i köket var nedslagen och mycket talande. Jag tror att alla vi tre volontärer kände att även om fattigdomen inte alltid är ögonblickligen uppenbar så är den mycket utbredd. Med tanke på att vi hade betalat 21 Lei, ca.10 kronor, var för biljetten med minibuss ut till byn så slog det oss att för dem så är det ofantligt dyrt trots att de jobbar mer än heltid, och i princip uteslutet. Många lämnar också sällan sina byar. Sista veckan var vi på ett sommarläger och för flera av de barnen så var det första gången som de var utanför sin by.
Handikappanpassningen i Moldavien är obefintlig, och om du sitter i rullstol eller har svårt att gå är det tufft att överhuvudtaget röra sig i samhället. Men ännu svårare är nog den misstänksamhet och de fördomsfulla attityder som dessa personer får utstå. Trots detta möts jag av mycket livsglädje och väldigt lite bitterhet. Jag blev rörd av att se hur människorna kämpade för bättre villkor trots svåra omständigheter. Det var en seger när organisationen Motivatie för första gången i Moldaviens historia nu startade en foundraisingkampanj för ungdomar med fysiska funktionshinder och blev bemötta med respekt under insamlingen runt om i huvudstadens centrala delar. Det var en seger när barnen på sommarlägret i Vadul lui voda, som precis hade blivit ansiktsmålade av oss, dansade inför 100-tals andra barn som också bodde på ”kollo-området” Alla vågade inte vara med och någon grät, men på det stora hela är de här sakerna del av en positiv process och oerhört betydelsefulla.
Moldavien är alldeles i början av det här, allmänhetens acceptans av personer med handikapp. Det är en lång och omvälvande process där människor som hållits undangömda på stora institutioner eller i hemmen ska integreras till en naturlig del av samhället. På landsbygden har det nyligen hittats barn som varit helt gömda och som inte ens varit folkbokförda. De mest bortglömda i Europas mest bortglömda land. En stark skam och okunskap om basala mänskliga rättigheter, men långsamt luckras det upp och går mot rätt håll. Det känns som att vi är med om stora, nästan historiska stunder när vi på sommarlägret är med på personalens kvällsmöten där de utvärderar dagarna och peppar varandra. I byarna där de kommer ifrån är de, de första specialpedagogerna för barn med särskilda behov. I detta lilla sunkiga rum och emellan dessa kvinnor, för det är bara kvinnor där, finns en otrolig kraft och kärlek. Det ger mig framtidstro och hopp för Moldavien. Visst, de är i behov av allt, kunskap och resurser och det finns brister i pedagogiken, men de är på helt rätt väg och det gör mig glad.
På lägret finns också en liten flicka på ca tre år med Downs syndrom som charmar alla med sitt busande och lekande. Alla öppnar upp och blir på gott humör. Omedvetet för henne och säkert många andra, går hon före och visar vägen för människorna. Hur härligt det är att sprida värme och kärlek och hur lätt det egentligen är att verkligen få kontakt med varandra. Fantastiskt!
När vi var på väg hem och bytte flyg i Budapest så åkte vi förbi det Moldaviska flygplanet på väg till planet som skulle flyga till Sverige. Då säger en man på bussen: ”Moldavien, där vill man ju inte hamna.” ”Jo, det vill man”, ville jag skrika men det gjorde jag inte, därför gör jag det nu! Jag tror även att de har mycket att lära oss. De är människor med drömmar precis som vi, som bara råkade bli födda i ett land med för tillfället mindre förutsättningar. När tiderna är svåra och livet mer på liv och död så blir det också viktigare att visa kärlek och det tror jag är kärnan i vad livet handlar om, som vi i vår bekvämlighet ofta missar. Det är förunderligt hur snabbt man kan få en så nära kontakt med barnen som vi fick under sommarlägret.
Ett enda möte med en enda person var värt hela resan!
Hälsningar,
Stefan