-Du ska göra det själv, säger Angela till fjortonåriga Veronika som sitter på sin säng med en limtub i ena handen och en pappersblomma i den andra. En socialassistent, logoped och sjukgymnast är på hembesök hos familjer med funktionshindrade barn i byn Oxentea i östra Moldavien.
Organisationen Woman and Child - Protection and Support når på det här sättet ut till ett antal barn i åtta byar.
-Det är inte kostnadseffektivt att ha centra med daglig verksamhet i de här byarna för det finns inte tillräckligt med barn, därför stödjer IM denna utåtriktade verksamhet berättar Luliana, koordinatör på IMs kontor i Moldavien.Veronikas mamma står i dörren och hälsar oss välkomna medan hunden skäller ilsket och rycker i halskedjan. Huset har väggar av lera, invändigt är de målade i blått och taket är av metall. Det är lika kallt inne som utanför huset och jag känner en isande kyla när jag i strumplästen går över dubbla lager med mattor. Förklaringen till kylan är enkel men obehaglig: det finns inga pengar att köpa ved för. Veronika tar sig an uppgifterna med stor iver.
–Du ska göra en sådan här fin korg som du sedan fyller med godis, säger Angela och visar upp den korg av papper och sidenband som hon själv har tillverkat i förväg.
Eftersom Veronika inte kan tala eller använda sig av tecken för att kommunicera kan hon inte berätta för mig vad hon tycker om besöken och uppgifterna. Att döma av hennes glada ansikte, nyfikna ögon och iver att följa Angelas anvisningar verkar hon uppskatta denna korta stund av uppmärksamhet och beröm. Nackdelen med besöken är att de är korta, 45 minuter, och att de sker så sällan, bara en gång i månaden för varje barn. Varje aktivitet får inte ta så lång tid och det som inte hinner bli färdigt lämnas som hemläxa till nästa besök. Jag blir lite stressad av det höga tempot, men tänker att denna verksamhet har många positiva sidor ändå. Den bryter isoleringen som många funktionshindrade fortfarande lever i på landsbygden och förbättrar livskvaliteten för varje barn som får besök.Ett barn som har förbättrat sin livskvalitet är sexåriga Valerica. I somras deltog hon med sin mamma i ett läger där hon under tio dagar dagligen fick träna med logopeden Elvira. Under de månatliga besöken har Elvira följt upp förbättringarna och fortsatt sitt arbete med att få Valericas tunga att röra sig rätt i munnen. Övningarna som Valerica har tränat med sin mamma mellan besöken har gett goda resultat.
–I dag är det mitt sista besök här, hennes mamma har varit väldigt flitig med att arbeta med henne, berömmer Elvira och tittar på Valerica.
Malin Strindheim
