Då har vi kommit till sista bloggen för hösten 2008 från oss här i Katmandu. Vi har upplevt många äventyr, träffat massor av människor, fått med oss så mycket hem i tankarna att vi blir snurriga bara av att tänka på vad vi ska börja berätta om. Att ha levt här på skolan kanske inte ger den mest rättvisa bilden av livet för nepaleserna eller tibetanerna men för oss har det inneburit en liten inblick i båda kulturerna.
Lite matkuriosa
Vi har fått vakna till samma frukost i form av timok (degbullar) och chai (mjölk-te), VARJE morgon, i nästan fyra månader! Frukosten har däremot varit en enkel kaka att smälta jämfört med lunchen som bestått av ris, urvattnad linsgryta (där linserna inte behövt trängas) och vissa dagar lätt toppad med potatis. Vi kämpade oss igenom två månader innan vi var tvungna att kasta in handduken och börja skölja ner det med saft.
Middagarna har varit potatissoppa med fördelen att den har kommit med olika kryddning beroende på veckodag. Det som däremot är bra med Nepal är att allt finns här. Ett stenkast från skolan har vi en lokal oas som erbjuder andra alternativ till mat och längre in mot centrum går det att få tag i vad som helst i matväg.
Framtidshopp med vissa betänkligheter
Människorna har gjort stora intryck på oss. Med en ny regering sedan sommaren är det många som är hoppfulla inför framtiden. Nepal är på gång men det är väldigt mycket som behöver utvecklas. Att ta ett steg bakåt för att komma fler steg fram har vi fått uppleva nyligen då man förlängde dom planerade strömavbrotten till 45 timmar per vecka. Tiden utan ström är det ljusstake eller generator som gäller och precis som i andra delar av världen har bränslepriset skjutit i höjden vilket gör generatorn till ett dyrt alternativ.
När det kommer till att röra sig i landet har vi lärt oss att man här i Nepal gör det klokast att inte planera när man kommer fram utan om man kommer fram. I tidningarna rapporteras nästan varje dag om olyckor på vägarna och främst ute på landsbygden där vägarna är smala, slingriga, branta och trasiga. Med chaufförer som gärna inte lättar gärna på gasen utan vill gärna köra om förstår man också varför så många olyckor sker. En västerländsk mage får en tuff match mot den våghalsiga färden. Inne i stan är det också slingriga vägar men man slipper i alla fall stupet på ena sidan och behöver bara oroa sig för att frontalkrocka med en buss eller lastbil.
Under vår tid har det varit lugnt politiskt med några enstaka demonstrationer av olika anledningar. Vi märker dock oron hos regeringen som stänger skolor och delar av staden vid minsta misstanke om en större demonstration. Under demonstrationerna har vi blivit ombedda att stanna kvar inom skolans område för att inte utsätta oss för onödiga risker.
Fysisk bestraffning & alternativa metoder
Arbetet på skolan har varit givande på många sätt. Vi har fått känna på hur man kastas in i situationer som man inte är beredd på men får acceptera. Vi ser en skola som har lång väg att gå men som har stor potential. Skolans nya principal har jobbat här i drygt ett år och vill utveckla det som finns men tyvärr är trögheten i ett system mycket större här än hemma. Förändringar tas inte emot med öppna händer och principal vill gå fram sakta men säkert. Få lärare är utbildade pedagoger och saknar metoder, både för utlärning och för att skapa bra arbetsro. Uttrycket “när orden tar slut tar nävarna vid” är högst levande här. Många av lärarna beter sig hotfullt mot eleverna för att få dom att sitta still, vara tysta eller i värsta fall om dom inte förstår det som sägs.
Hemma tänker vi på eleven i centrum. I och med bristen på resurser här så har dom liten möjlighet till det. Speciallärare existerar inte och det är helklassundervisning som gäller hela tiden. Eleverna har självstudier tre timmar om dagen då dom bl.a. gör läxor och förväntas lära in saker som dom inte förstått från tidigare lektioner, själva.
En stjärna på den något dystra himlen här på skolan är att några lärare ska på workshop om alternativa metoder till fysisk bestraffning nu i december. Förhoppningsvis inspireras dom så att andra lärare hakar på och förbättrar situationen för eleverna. En tanke som vi båda delar starkt är att eleverna, oavsett system, kultur, land dom kommer ifrån, i grund är samma skrot och korn som hemma. Vi har dom nyfikna, trötta, pigga, lata, sammanbitna, skojfriska, motiverade, buttra men framför allt glada eleverna här! Precis som hemma.
Vi ses i Sverige! /Petri & Anna