Ett möte med Pasang i Tengboche

Pasang Thondjup Sherpa, 68 år, här i Tengboche (3900möh),

Khumbu-regionen i nordöstra Nepal. Foto: Pertri Matalamaa

Vi befinner oss i ett grönt landskap med snötäckta bergs-toppar, rhoderendronsnår och där jakarna bestämt flåsar fram på stigarna. Det är inte vilka snötäckta toppar som helst utan några utav världens högsta. Pasang Thondjup Sherpa är, precis som efternamnet beskriver, en bland många Sherpa´s som är bosatt i Khumbu-regionen.

Pasang är nu 68 år och har tillbringat nästan hela sitt liv i Khumbu-regionen. Han har sett utvecklingen från bara några små enkla boningshus i hela regionen till idag många små bebodda byar i denna svårtillgängliga terräng. Detta på grund av ett utav världens största äventyr, Mount Everest! Den maj-dag 1953 då Sir Edmund Hillary och Tenzing Norqay Sherpa besteg världens högsta berg har haft en avgörande roll för Sherpa-folket eftersom denna erövring öppnade ögonen för regionen.

Idag är turismen den största inkomstkällan och enligt Pasang skulle ingen sherpa klara av detta hårda liv om det inte vore för denna viktiga näringskälla. Sherpa-folket kommer ursprungligen från Tibet. De vandrade in i regionen redan för ca 400 år sedan. De har sitt eget språk, sherpaspråket, som är en blandning av tibetanska och nepali.

Pasang har byggt upp, och är ägare till, ett av de teahouse där vi och många andra trek-fantaster blir väl omhändertagna på väg mot det stora målet, att stå framför världens jätte, Mt Everest. Nu står flera av hans barn för arbetet i teahouset då han själv är “pensionerad”. Han är fortfarande aktiv men ungdomens dagar med 16 dagars vandring, enkel väg, till Katmandu är förbi. Nu föredrar han att gå upp tidigt på morgonen för att meditera och därefter njuta framför braskaminen i sitt teahouse i Tengboche med en 360˚ vy från fönstren över gigantiska berg.

Att vara en sherpa i dagens Khumbu är mycket krävande. Barnen beger sig i tidig ålder långt ifrån sina föräldrar för att bo på internat och för att få undervisning i skolan, ofta i Katmandu. De två huvudsakliga turistsäsongerna, mars-april samt sep-nov, bidrar till mycket hårt arbete för de äldre generationerna.

De som inte arbetar i ett teahouse livnär sig främst genom att vara bärare åt turister, en del kånkar för egen maskin på den tunga packningen medan andra har lyxvarianten, en jak till hjälp. Under årets andra månader kommer det alltid några enstaka turister men tempot är betydligt lugnare. Detta ger dalens invånare tillfälle att unna sig lite “semester”. De yngre leker gärna i snön medan de äldre sitter inne vid kaminen och njuter av värmen.

I princip allt nödvändigt för att leva måste inhandlas på lördagens marknad i Namche Bazar, 3440 möh, och därefter ska det transporteras flera kilometer upp i den kuperade terrängen på de smala, slingriga stigarna. Det enda som inta inhandlas på marknaden är deras huvudföda potatis som de själva odlar på stora steninmurade fält .

Våra moderna maskiner finns bara i deras drömmar. Här görs förarbete, skörd mm för hand. Efter skördeperioden gräver de stora gropar, ute på fälten eller inne i husen, för att förvara och hålla potatisen ätbar året runt. I de högsta bergspartierna är det svårt att få tag på brännbart bränsle och istället samlas jakskit in i stora högar. Denna bankas ut till små diskusar som därefter får torka i solen innan de är klara för att användas i kaminen. Att det sitter “jakskitsdiskusar” uppsatta på stenmurarna längs stigarna är inte alls en ovanlig ingrediens man möts utav då man vandrar i Everest-området men på något konstigt sätt så ter det sig så naturligt!

Pasang och hela Sherpa-folket har gjort ett stort intryck på både Petri och mig under vår vistelse i regionen. De visar stor ödmjukhet inför livet. Deras livsglädje och uppfinningsrikedom i detta enkla liv är beundransvärt!

Anna & Petri