Sedan förra onsdagen har eleverna examinationsperiod, vilket innebär att de har ett väldigt tufft schema. Klass åtta har prova varje dag från onsdagen till fredag denna veckan. Enda lediga dagen är lördag, som alltid är ledig. De lägre klasserna har färre prov, men till och med förskolebarnen har prov varannan dag. Vi vaktar eleverna under proven, som går på förmiddagarna. På eftermiddagarna är vi lediga eftersom eleverna då sitter i sina klassrum och pluggar, tillsammans med klassläraren. Det passar oss bra eftersom vi ska iväg på vår vandring i Everestområdet, så vi hinner förbereda inför det äventyret. Egentligen skulle vi vandrat under Dashein-lovet, som börjar nästa vecka men vi fick några dagar extra ledigt för att (förhoppningsvis) hinna till Everest Base Camp och tillbaka.
Under kvällarna är eleverna utsprida över skolområdet och pluggar på egen hand, då går vi runt och hjälper dem som har frågor. Eleverna är generellt sett väldigt disciplinerade, de pluggar i princip från morgon till kväll. Det är fascinerande att barnen klarar av det, samtidigt som man tycker att de borde få tid över för lek även när de har prov. De är ju trots allt just bara barn ännu.
Att ha framförhållning och sprida information vidare är inget de är världsmästare på här i Nepal. Det händer att man får veta att man ska vikariera i en klass samtidigt som skolklockan ringer att rasten är slut, eller att man på väg in till en lektion får veta att resterande lektioner den dagen är inställda för att det är presentationstävling och man ska vara med som domare. Under den lektionen hinner de dessutom ändra både vad som ska bedömas och ändra från individuella presentationer till gruppresentationer. Varken elever eller övriga lärare verkar reagera över detta, vilket väl tyder på att det är så det brukar gå till. Idag fick vi veta att när vi kommer tillbaka från vandringen kommer rektorn inte vara kvar längre. Att han skulle gå i pension visste vi, men ingen verkade veta när. Nu är det i alla fall klart att det kommer en ny rektor, som börjar jobba direkt efter Dashein-högtiden.
Nu när det gått några veckor har vi lärt känna barnen allt bättre. De frågar mycket och vill veta om Sverige, om vår familj, om vi längtar hem (vilket vi inte gör, även om vi saknar familj och vänner därhemma), om vi har flick-/pojkvän, vad vi tycker om Nepal, hur vi trivs på skolan och så vidare. De är också väldigt hjälpsamma och erbjuder sig att hjälpa till med allt möjligt, vare sig det gäller att diska ens disk efter middagen eller att få tag på en viss person. Framförallt de äldre grabbarna gillar också att försöka skoja med oss och hitta på mer eller mindre fantasifulla svar på våra frågor om skolan, dess regler eller bara allmänt om deras kultur.
Anna-Karin och Oscar
