Nu har vi varit på tibetanska Namgyal skolan i Katmandus förorterna i tio dagar och börjat vänja oss vid den dagliga rutinen här. Eleverna har också börjat vänja sig vid att ha oss här men de nyfikna blickarna och blygsamheten kvarstår.
Skolområdet är en liten oas i skuggen av kullarna och här slipper man det konstanta tutandet och svarta avgaserna från bilarna på huvudvägen 10 minuter bort. Klassrummen är välmöblerade, det finns en datorsal med bredband och en generator så att vi slipper de värsta av strömavbrotten. Att skolan är så välutrustad är pga stödet som kommer från olika internationella organisationer.Vi har installerat oss i våra enkla rum på lärarboendet och vi känner oss redan hemmastadgade. Vi har träffat nästan samtliga eleverna när vi har stått tentavakt under provperioden som pågår under tio dagar. Elevernas och vår vardag börjar med frukost kl 7, vanligtvist har eleverna yoga och bön från 6 till 7. Studenterna samlas 9.15 på skolgården och radar upp sig sedan sjunger de båda den tibetanska och den nepalesiska nationalsången. Klasserna går från 9.30 till 16.00 med en timmes lunchpaus vid 12-tiden. Nu när det är tentaperiod så har klass 1-3 och klass 8 prov på förmiddagen medan de andra klasserna har sina tentor på eftermiddagen. Proven är två timmar långa utom för klass 8 som har 3 timmars tentor, varje dag. Det är svårt för de yngsta eleverna att sitta stilla så länge.
Vi är imponerade över att alla skriver på tre olika språk och tre olika alfabet: tibetanska, engelska och nepali. Studenternas betyg är enbart baserat på hur de presterar på tentorna och avgör om de måste gå om året eller inte – den som presterar bäst får ett pris.
Tentorna avspeglar en kursplan som tar upp viktiga frågor inom ett brett område - t.ex. miljö-, hälso- och kvinnofrågor.
Vi ser fram emot att komma igång med vårt huvuduppdrag och undervisningen efter Dasain-festivalen. Vi har ännu inte fått redo på vilka ämnen vi kommer att undervisa i men vi återkommer med ett nytt inlägg när vi har kommit in i den nya rutinen som väntar oss.
På återseende.Lisa och John
