Idag besökte vi familjen och fick ta del av ännu en berättelse om vad som kan hända om du bor på Västbanken.

När mannen i huset som är bagare skulle gå till jobbet vid tvåtiden på morgonen stog soldaterna utanför dörren och trängde sig in i huset. De hade kommit utan militärjeep för att inte märkas. Det var då tio personer i huset, bland annat en 83-årig man och en gravid kvinna.

Familjen blev tillsagd att gå in i ett rum på ungefär 15 kvadratmeter, de fick inte använda telefonen, inte gå till köket och när barnen behövde gå på toaletten fick pappan och en soldat följa med. Den israeliska militären tejpade också för fönstren med tygstycken så att ingen skulle  kunna se in.

Vid sjutiden på morgonen kom en 13-årig flicka till huset, hon var på väg till skolan och skulle hämta en skolbok som hon glömt där dagen innan.  Flickan kom inte till skolan den dagen utan fick tillbringa många timmar i rummet tillsammans med de andra.

Eftersom hon inte kom till skolan började människorna i byn förstå att något hade hänt och insåg så småningom att soldaterna ockuperat huset. 

Folket i byn upptäckte också att soldaterna först hade försökt ta sig in i ett annat hus, de hade börjat klippa upp nätet runt fönstret men av någon anledning gått vidare. Att döma av de berättelser vi fått ta del av när vi besökt familjer som fått sina hus ockuperade är det svårt att se logiken i vilka som råkar ut för husockupationer.

Det vi kan se är att husen ofta ligger centralt eller har många våningsplan så att den israeliska militären har möjlighet att ha koll på omgivningen.

När soldaterna ockuperat huset i 17 timmar sa de till familjen att vara stilla minst tio minuter efter att de lämnat huset. Sedan försvann de.

Efter att ha träffat människor som varit utsatta för detta är vi följeslagare ganska tagna. Vi pratar och försöker förstå vad som har hänt, varför och hur det kan få vara så här. Men vi har inget svar och det blir svårare och svårare att förstå.

Enligt familjen uppgav den israeliska militären inte någon orsak till varför de hölls i huset 17 timmar.

Hälsningar

Maria

The Seven Days

 Do not mock

My love, my hate.

You were created in seven days

And you created the waves, the horizon,

The plume of the song.  

My seven days are wound…and crow

So why all these riddles

Since I’m like you, wind and earth  

Adonis 

----

Disclaimer

     * Jag arbetar för Sveriges Kristna Råd (SKR) som Ekumenisk Följeslagare inom Kyrkornas Världsråds Ekumeniska 

Följeslagarprogram i Palestina och Israel: EAPPI, (Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel). De synpunkter/reflektioner som uttryckts här ovan är helt och hållet personliga och inte nödvändigtvis ett uttryck för vad min arbetsgivare; Sveriges Kristna Råd eller Kyrkornas Världsråd ställer sig bakom.

Om du vill publicera hela eller delar av denna artikel eller sprida den vidare, var vänlig kontakta mig;

(gerhardsson.stahl@gmail.com), och/eller någon av de ansvariga på Sveriges Kristna Råd; Maria Roxberg

(maria.roxberg@skr.org) eller Johanna Wassholm (johanna.wassholm@skr.org).

Genom EAPPI befinner sig människor från olika delar av världen i Israel och Palestina för att stödja de som arbetar för en rättvis fred"                            
Kyrkornas Världsråd driver det internationella projektet:Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel (EAPPI). Initiativet har tagits efter en förfrågan från kyrkoledare i Jerusalem. Programmet syftar till att genom internationell närvaro försöka dämpa våldet, ge hopp om att en fredlig lösning är möjlig, främja respekten för folkrätten och höja omvärldens medvetenhet om vad som sker. Kring den svenska insatsen i projektet, kallad SEAPPI, har ett tiotal kyrkor och kyrkorelaterade organisationer gått samman med Sveriges Kristna Råd som huvudman.