På Luvan, som är ett av IM:s gruppboenden i Rumänien, bor fem ungdomar som alla kom till IM som små. Vissa av dem har psykiska och fysiska handikapp, medan andra efter att ha kommit till IM och fått den omsorg de behövde visade sig vara helt utan handikapp. Dessa ungdomar har växt upp tillsammans och är som syskon för varandra.

Verksamheten står nu inför en förändring i och med att ungdomarna snart ska ta steget in i vuxenvärlden. I och med detta finns personalen där för att introducera dem till vuxenlivet, precis som vilka tonårsföräldrar som helst. Många av dem har arbetat med ungdomarna ända sedan de var små. Alla i personalen som vi träffat har påpekat vikten av att de lär sig att ta ansvar för sig själva och sitt liv.

Alla som själva har varit tonåringar kan känna igen sig i många av de problem ungdomarna ställs inför. Frågor om vem man själv är och vad man vill göra i livet, till exempel vad det gäller utbildning och arbete, men även kärleksbekymmer. För dessa ungdomar handlar det dessutom om att anpassa sig till ett liv i samhället utanför gruppboendet. Tonårens tankar kring sin egen identitet och att i framtiden bilda familj innefattar för dem även reflektioner över deras bakgrund. Detta är något som personalen försöker fånga upp genom att vara tillgängliga när ungdomarna vill prata.

Under många år har IM anordnat sommarläger ute på landet för barn från sämre bemedlade familjer, de som deltog på årets läger var i åldrarna sju till sexton. I år var fyra av de fem ungdomarna från Luvan med på lägret, vilket var ett tillfälle för dem att umgås med barn utan handikapp och som växt upp i, och lever med, sina familjer. Detta blev även en möjlighet för ungdomarna att skaffa vänner utanför gruppboendet. Kanske är det extra viktigt för just de här tonåringarna att bygga upp ett eget socialt nätverk som en del av ett framtida självständigt liv. En av pojkarna från Luvan fann en ny bästa vän medan en av flickorna fick uppleva en oskyldig sommarförälskelse, minnen de bär med sig hem och kan lära av.

Tillbaka på hemmaplan finns det tankar om att uppmuntra en av flickornas intresse för skådespeleri genom att hjälpa henne att hitta en teatergrupp. Då sociala aktiviteter ses som viktiga för delaktighet i samhället i stort, finns det även funderingar kring att en fotbollsintresserad pojke skulle kunna få möjlighet att gå med i ett lag. Alla ungdomarna på Luvan kan på grund av sina handikapp inte delta i denna typ aktiviteter, men varje individ har ett eget program där personalen dagligen arbetar utifrån den personens egen nivå med olika sorters övningar, som till exempel rollspel. De får även ta del av vardagliga sysslor kring matlagning och att gå och handla. Alla stöttas att utifrån sin personliga kapacitet klara av så mycket som möjligt själv.

Så vad kommer att hända med dessa ungdomar i framtiden? Den flicka som inte var med på sommarlägret har nu vid 22 års ålder avslutat sin yrkesutbildning och fått anställning som städare på en vårdcentral. Hon har en mindre utvecklingsstörning och problem med talet. När vi träffar henne visar hon stolt upp sin lön som hon själv ansvarar för. När vi frågar om hur hon trivs på jobbet säger hon att det är bra, men att hon om några år med viss arbetslivserfarenhet gärna vill hitta något annat men att hon ännu inte vet vad det skulle vara.

Flera av ungdomarna går just nu yrkesgymnasium som de själva har valt. En av pojkarna, som är autistisk, utbildar sig till målare och ser fram emot att snart börja arbeta. Personalen tror att han har stora chanser att få ett arbete han skulle klara av med viss handledning. Flickan med teaterintresset utbildar sig till sömmerska, vilket ger henne en garanti från staten att få arbete efter slutförd utbildning. Hon drömmer även om att bli skådespelerska eller servitris. Då hon som treåring kom till IM kunde hon varken prata eller hålla sig torr, hon hade samma utvecklingsnivå som ett spädbarn. Detta visade sig inte bero på någon utvecklingsstörning utan enbart på bristen av omsorg. När vi frågar henne om framtiden säger hon att hon vill bilda familj och helst skulle vilja bo i en stad i bergen.

Alla kommer inte ha möjlighet att lämna Luvan och klara sig helt på egen hand. Därför står verksamheten inför en utmaning då man måste kunna hantera omsorgen av de personer som även i vuxen ålder kommer att behöva stöd. Men ännu är det långt kvar dit. På Luvan har processen att bli vuxen bara påbörjats. Det ligger fortfarande långt fram i tiden att någon av ungdomarna ska ta steget fullt ut in i vuxenvärlden. Ännu befinner de sig mitt den förvirring som kännetecknar tonåren, med tankar om sin egen identitet och om framtiden. I denna process har IM ett stort ansvar att även i fortsättningen kunna bistå med stöd och vägledning för dem som en gång kom till IM som små barn.