Caroline och jag har precis kommit tillbaka efter tre fullspäckade veckor i Rumänien, och många undrar om det inte var väldigt hemskt. Visst hade jag själv förberett mig på att det skulle bli jobbigt att se allt man bara hade hört talas om, men vilken positiv chock jag fick. Jag har aldrig tidigare mött så många människor fyllda med så mycket hopp, framtidstro och tacksamhet.En vecka tillbringade vi på ett läger uppe i de transsylvanska bergen. Med på lägret fanns 15 barn från IM:s fritids riktade mot barn med sämre familjeförhållanden och 5 av ungdomarna som bor på ett av IM:s gruppboende. Detta är en chans för många barn att för första gången lämna Bukarest och en chans för ungdomarna på gruppboendet att umgås med andra i sin egen ålder. Till en början är det lite skratt bakom ryggen på de mer handikappade ungdomarna och det skär i hjärtat att se. Men efter bara några dagar står jag och bollar med utvecklingsstörda Martin och lilla Bianca på deras initiativ. En uppblandning gick fort och snart hade vi faktiskt ett kärlekspar på lägret!Tillbaka i Bukarest fick vi bland annat besöka ett av IM:s projekt för hemlösa. Där arbetar 50 äldre hemlösa med att städa i en park och får som betalning en matkasse. IM-anställda Sandica och två lokala volontärer handlar varje vecka med omsorg för att hitta så bra mat som möjligt för den givna budgeten. Den här veckan blev det en stor kasse som dessutom fylldes på med kakor som IM fått från sponsorer. Genom en lista som Sandica har prickas deltagarna noga av och om någon inte är där hör de efter om de andra vet något. På så sätt håller de alla koll på varandra och IM får en chans att ge de som saknas sin kasse någon annanstans. Nykter och drogfri är kriterier för att man ska få vara med i projektet, och i detta stöttar de varandra. Det är glada miner trots deras tragiska levnadsöden. Alla trängs framför kameran och vill gärna vara med på kort. De vill bli sedda. En av männen, Victor, visar oss ett kort på sin familj som han en gång levde med och ett kort på när IM bjuder hela gruppen på restaurang. Han berättar att om det inte vore för de andra i gruppen som tjatar på honom att hålla sig nykter för att få mat vet han inte hur det skulle gå för honom. När jag frågar honom om han är lycklig väntar han ett ögonblick med att svara, sedan säger han “för mitt öde är jag olycklig, men för det här är jag lycklig” och pekar med en svepande rörelse över sina vänner, Sandica och matkassarna. Han passar även på att be Sandica om att få en krycka eftersom hans knä gör ont. Hon lovar att se efter vad hon kan göra. När vi ska lämna dem efter bara några timmar känns det svårt. Vi får pussar och kramar och jag har svårt att sluta le. På flyget hem tänkte jag på alla de fantastiska människor jag mött, deras vilja och styrka. Den energi som jag fått tar jag med mig hem.
Hälsningar Camilla
