IM-volontären Mårten Andersson bestämde sig för att skriva en artikel om sitt första besök på ett transitboende för asylsökande i Arlöv. Här berättar han om sina första intryck och erfarenheter från Park hotell och som volontär i transitgruppen. 

 

Det är dags för mitt första besök som volontär på genomgångsboendet för asylsökande på Park hotell i Arlöv. Varje måndag så besöker tre till fyra volontärer från IMs transitgrupp transitboendet i Arlöv. Syftet är att vara där som medmänniska, bjuda på fika, prata med de vuxna och leka med barnen och även att kunna informera om Sverige och asylprocessen under avslappnade former.

 

Innan jag hoppar på buss 130 så fräschar jag upp mina kunskaper om asylprocessen och vilka rättigheter man har som asylsökande. Det är väldigt sällan man får frågor kring juridiken har jag blivit informerad om och man behöver inte kunna allt heller, då det alltid är någon som har varit aktiv i Transit-gruppen en längre tid som är med vid varje tillfälle och i sådana fall kan svara på dessa frågor, men jag vill ändå vara förberedd.  

 

Jag åker ut med Andreas som är en av gruppledarna i transitgruppen och det visar sig att vi bara blir två volontärer idag då den tredje har blivit sjuk. Det är lite olyckligt eftersom vi måste vara två i rummet som vi har till förfogande och då kan ingen dela ut kläder till de boende från klädförrådet men det är inte mycket att göra åt nu. Vi hoppar av vid Burlöv Center och går in på Coop för att handla kaffe, saft, mjölk, kakor och muggar.  

 

 

 

Vid ingången till hotellet så möter vi en grupp män som är ute och röker, vi hälsar glatt och de svarar med blandad entusiasm. I receptionen är det fullt med folk med blandat ursprung och det tar en stund innan vi får kontakt med killen i receptionen som har fullt upp. Han och Andreas har setts förut men han presenterar sig för mig som Ricky och ger mig ett stort leende och ett bestämt handslag. Vi får nycklarna till rummet som organisationerna som besöker boendet har till förfogande och börjar koka kaffe och blanda saft. Vi lägger fram leksaker, gosedjur, kritor och ritpapper på bordet, i det allt för trånga rummet. När vi känner oss klara så ställer vi upp dörren och jag agerar inkastare ute i korridoren medan Andreas tar på sig rollen som serverande barista. 

    

Det är mycket rörelse i korridoren utanför och många nappar på mitt erbjudande om kaffe. Några stannar och växlar några ord på varierande nivå av engelska eller med det universella kroppsspråket. I början är jag lite nervös, men när jag ser hur människorna lyser upp när man ger dem ett leende och erbjuder en kopp kaffe så släpper det omgående. Rummet blir omgående proppfullt med lekande barn och fikande vuxna och Andreas har fullt upp. Jag imponeras av hans simultanförmåga när han för konversationer, frågar vart folk kommer ifrån och hur länge de varit här medan han serverar fika i ett rasande tempo, men ibland blir det för mycket och jag får lämna min plats i dörrposten och hjälpa Andreas att fylla på saft och kaffe, kakorna är för länge sen slut.

 

Flera barn är för små för att förstå var de är och varför de är där, de leker obekymrat och det är fantastiskt att höra dem skratta och busa. Jag börjar prata med en man i korridoren som pratar bra danska och han berättar att han varit i Danmark i två år och kom hit för tre dagar sedan. En annan man pratar i princip flytande engelska och är ifrån Iran, vi pratar lite om den gröna oppositionsrörelsen i Iran och demonstrationerna efter valet 2009 utan att vi går in på detaljer. Han verkar vid gott mod men har en tunghet över sig. Det är en blandning av människor från Somalia, Afghanistan, Iran, Irak och balkanländerna. Jag kan inte hjälpa att tänka på vad de kan ha varit med om och vad som har fört dem hit. Vissa verkar helt klart tyngda, medan andra är glada och lättsamma. Jag avbryts i mina tankar av Andreas som behöver mer vatten till kaffet. 

 

Några yngre män kommer fram och försöker prata tyska med mig och jag förbannar mig över att jag inte följde pappas råd och la lite tid på tyskan i gymnasiet. - “Ich spreche kleine deutch, kleine kleine…” blir min kommentar, jag lyckas uppfatta att de är ifrån Serbien innan jag ger upp och skickar dem vidare till Andreas som visar sig vara en hejare på denna grammatiska labyrint till språk.   

 

I korridoren kommer det en mörk man med ett stort leende och jag bjuder in honom på kaffe. Jag och Andreas pratar med honom och han presenterar sig som Rashid. Han är från Somalia och pratar 15 språk säger han och jag skäms lite över min tyska. Han har uppehållstillstånd och har bott i Sverige i 2,5 år och är på boendet för att hjälpa en nyanländ vän som bor här sen fem dagar och är handikappad och behöver Rashids hjälp. Rashid pratar flytande engelska och utstrålar självförtroende, han har hela tiden ett stort leende på sina läppar.   

 

Efter hand börjar det mattas av med människor i rummet och vi får tid att leka lite med barnen och föra lite längre konversationer med de vuxna. Vi får tid att fråga folk hur länge de bott där, det är meningen att de bara ska bo på transit-boendet i tre dagar och sedan förflyttas till den kommun som de ska bo i medan deras asylansökan handläggs av migrationsverket och om vi ser att det är familjer som har fått stanna på hotellet alldeles för länge, så rapporterar IM det till migrationsverket.   

En liten flicka från Somalia säger att hon är hungrig, eftersom det är lugnt i rummet nu så kan jag lämna Andreas och springer till Statoil och köper äpplen som vi ger till flickan och hennes syskon. Helt plötsligt är klockan åtta och det är dags att stänga rummet. Två timmar har förflutit på fem minuter känns det som, vi har haft fullt upp hela tiden och jag ler för mig själv, det har varit en hellyckad afton!   

 

Rashid tar sällskap med oss på bussen tillbaka till Malmö och vi byter mailadresser. Rashid vill gärna vara med och volontära han också och undrar om han kan åka med oss nästa måndag. Vi förklarar att det inte är samma personer som åker varje vecka men att han självklart kan engagera sig i transitgruppen om han vill. Andreas lovar att maila honom kontaktuppgifter till IMs lokalkontor där han kan få mer information.  

 

Mitt första besök på transitboendet blev långt över förväntan, man gav mycket men man fick tillbaka det tiofaldiga. Ingen lön i världen kan jämföras med vad man får för det här arbetet och jag ser mycket fram emot nästa besök.