Jag bodde i Moldavien i våras. I ett hus på en kulle i Europas fattigaste land, tillsammans med tjugo tonåringar. Det var en jobbig vår på många sätt. Främst för att lidandet kom så nära. Jag delade vardagen med ungdomar som blivit sexuellt utnyttjade, slagna av alkoholiserade föräldrar, sålda för lite sprit och tvingade att tigga på gatan, vars mamma och pappa är döda eller har lämnat dem.
Där gick det inte att värja sig längre, stänga av tv:n eller titta åt ett annat håll. Jag grät mycket de där månaderna. Det var inte heller lätt att komma ensam till ett nytt land. Några dagar efter att jag hade kommit fram skrev jag på min blogg: ”Hittills har jag mestadels försökt hålla ihop mig själv, tvinga mig själv att andas lugnt. Om jag kunnat föreställa mig dessa ångestkänslor hade jag aldrig vågat sätta mig på tåget från Mellansel i söndagsnatt. Och nej, det är inga snygga ångestkänslor som skapar konst eller piffar upp en tråkig vardag. Det är ångest som tar sig fysiska uttryck.
Första kvällen mådde jag så illa att jag trodde att jag skulle spy, hade yrsel, skakade i kroppen och andades fort och ytligt. Och så grät jag. Tror aldrig jag har känt mig sa ensam. Vissa av personalen pratar skaplig engelska, ungdomarna på härberget bara rumänska. Jag har ingen aning om hur något funkar, förstår inte vad de säger, staden har som ett grått filter över sig. Jag klarar inte detta, var typ min enda tanke. Fick panik bara över att tänka en dag framåt. Fyra månader, ja då svartnade det.” Under den där tiden tänkte jag mycket på de människor som av olika anledningar måste fly sina sammanhang. Som kommer till ett nytt land med ett nytt språk och annorlunda kultur. Dessutom ofta med olika trauman bakom sig. Att de överhuvudtaget överlever det är för mig nästintill oförståeligt.
Jag hade ju ändå valt att vara i Moldavien och kunde åka därifrån med första bästa flyg om jag behövde. Jag hade människor omkring mig som ville mig väl och hjälpte mig, och människor där hemma som stöttade mig. Men de som verkligen är alldeles ensamma... Det går nog inte att beskriva den där överväldigande känslan av ensamhet och övergivenhet, så stark att den tar över allt annat, om man inte själv har upplevt den. Att känna frustrationen över att inte kunna uttrycka vad man vill säga, bli missförstådd och bara vilja skrika: Jag är inte dum, jag är smart, jag förstår bara inte vad ni säger! Att uppleva hur alla ens meriter hemifrån inte längre är värt något, inte veta hur man hämtar ut ett paket på posten, panikslaget läsa bok efter bok bara för att för en stund tänka på något annat och samtidigt vara livrädd för när boken ska ta slut. Där och då bestämde jag mig för att bli volontär i Move It Stockholm när jag kom hem.
Move It-gruppen arbetar inom IM med att introducera nyanlända invandrarungdomar till det svenska samhället, genom att visa dem olika fritidsaktiviteter. Målet är att de ska hitta en fritidsaktivitet som de gillar och kanske vill fortsätta med. Samtidigt får de öva på sin svenska, lär sig att hitta bättre i Stockholm och får nya vänner. En sådan grupp hade gjort all skillnad i världen för mig om jag hade varit ensam i ett främmande land. Saker att göra på kvällarna, någon som ansträngde sig för att förstå, människor att prata med, att få skratta.
Den här hösten har vi i Move It Stockholm bland annat varit på fotboll, sett på 4d-bio, bowlat, pysslat och spelat spel. Jag hoppas och tror att Move it får vara en del av det som gör att dessa ungdomar kommer ur den där första panikslagna förvirrade tiden. Att de successivt får känna att det nya sammanhanget mer och mer blir deras eget. Och jag, jag får lika mycket tillbaka!
Lina Mattebo
Move It volontär i Stockholm