I dag har femtio år gått sedan det tibetanska folkets fredliga resning mot Kommunistkinas förtryck i Tibet. Sedan mars förra året har vitt spridda fredliga protester brutit ut över hela Tibet. De flesta som deltog var ungdomar, födda och fostrade efter 1959, som inte sett eller upplevt ett fritt Tibet. Det faktum att de drevs av en fast övertygelse att tjäna Tibets sak som fortsatt från generation till generation är i sanning något att vara stolt över. Det kommer att tjäna som en inspirationskälla för dem i det internationella samfundet som hyser ett livligt intresse för Tibetfrågan. Vi ger vår hyllning och uttalar våra böner för alla dem som dog, som torterades och som utstod ohyggliga umbäranden, inklusive under krisen förra året, för Tibets sak sedan vår kamp tog sin början.

Runt år 1949 började kommunistiska styrkor att gå in i nordöstra och östra Tibet (Kham och Amdo), och 1950 hade över 5 000 tibetanska soldater stupat. Med hänsyn till den rådande situationen valde den kinesiska regeringen en politik för fredlig befrielse, som 1951 ledde till undertecknandet av 17-punktsöverenskommelsen och dess bilagor. Sedan dess har Tibet hamnat under Folkrepubliken Kinas kontroll. Överenskommelsen nämner emellertid klart och tydligt att Tibets särskilda religion, kultur och traditionella värderingar skulle skyddas.

Mellan 1954 och 1955 träffade jag de flesta av de höga kinesiska ledarna för det kommunistiska partiet, regeringen och militären ledda av Mao Tsetung i Peking. När vi diskuterade sätten att åstadkomma den sociala och ekonomiska utvecklingen i Tibet liksom också att bevara Tibets religiösa och kulturella arv, gick Mao Tsetung och alla de andra ledarna med på att inrätta en förberedande kommitté för att bana vägen för att införa en autonom region, så som det avtalats i överenskommelsen, snarare än att inrätta en militär förvaltningskommission. Men från ungefär 1956 och framåt försämrades situationen i och med införandet av extrem vänsterpolitik i Tibet. De försäkringar som getts av de högre myndigheterna förverkligades alltså inte på fältet. De så kallade "demokratiska reformer" som med våld infördes i Kham- och Amdo-regionerna i Tibet och som inte stämde överens med de rådande förhållandena, resulterade i kaos och förstörelse av ofantliga mått. I centrala Tibet bröt kinesiska tjänsteman avsiktligt och med våld mot bestämmelserna i 17-punktsöverenskommelsen, och deras hårdhänta metoder blev alltmer omfattande för varje dag. Denna drastiska utveckling gav tibetanerna inte något annat val än att starta en fredlig resning den 10 mars 1959. De kinesiska myndigheterna reagerade med exempellöst våld som ledde till att tiotusentals tibetaner dödades, arresterades och fängslades under de följande månaderna. Som en följd av detta flydde jag, åtföljd av en liten grupp tibetanska regeringstjänstemän inklusive några Kalons (ministrar), till exilen i Indien. Därefter gick nära etthundratusen tibetaner i landsflykt till Indien, Nepal och Bhutan. Under flykten och de månader som följde fick de utstå ofattbara umbäranden vilket tibetanerna fortfarande har i färskt minne.

När den kinesiska kommunistregeringen hade ockuperat Tibet, genomförde man en serie av förtryckande och repressiva kampanjer som innefattat "demokratiska reformer", klasskamp, kollektivisering, kulturrevolutionen, införandet av krigslagar och på senare tid även patriotisk omskolning och "Slå hårt"-kampanjer. Allt detta har slungat ner tibetanerna i sådana avgrunder av lidande och umbäranden att de bokstavligt talat upplevt ett helvete på jorden. Det omedelbara resultatet av dessa kampanjer var att hundratusentals tibetaner dog. Den obrutna linjen av lärare som förmedlat Dharmaundervisning sedan Buddhas tid skars av. Tusentals religiösa och kulturella centra såsom munk- och nunnekloster och tempel jämnades med marken. Historiska byggnader och monument förstördes. Naturresurserna har urskillningslöst exploaterats. I dag har Tibets känsliga miljö förorenats, omfattande skogsavverkning har ägt rum och vilda djur, som vildjak och tibetansk antilop, har drivits till utrotning.

Dessa 50 år har fört outsägligt lidande och förstörelse till Tibets land och folk. Även i dag lever tibetanerna i Tibet i ständig fruktan, och de kinesiska myndigheterna förblir konstant misstänksamma mot dem. Religionen, kulturen, språket och identiteten, som generationer tibetaner sett som dyrbarare än sina egna liv, närmar sig utrotning; kort sagt, det tibetanska folket betraktas som brottslingar som förtjänar att avrättas. Det tibetanska folkets tragedi skildras i framlidne Panchen Rinpoches petition i 70 000 tecken ställd till den kinesiska regeringen 1962. Han tog upp den igen i sitt tal i Shigatse 1989 kort innan han avled, när han sade att vad vi förlorat under kinesiskt kommunistiskt styre väger vida mer än vad vi vunnit. Många engagerade och opartiska tibetaner har också höjt sin röst om det tibetanska folkets svårigheter. Till och med Hu Yaobang, det kommunistiska partiets sekreterare, erkände klart och tydligt när han kom till Lhasa 1980 dessa misstag och bad det tibetanska folket om förlåtelse. En hel del av den infrastrukturella utvecklingen, som vägar, flygplatser, järnvägar o.s.v., som verkar som om de fört med sig framsteg till de tibetanska områdena, skedde i själva verket med det politiska syftet att göra Tibet mer kinesiskt till det höga priset av att miljön och levnadssättet i Tibet föröddes.

Vad de tibetanska flyktingarna beträffar har vi lyckats återetablera oss i exilen, trots att vi i början stod inför många problem såsom stora skillnader i klimat och språk samt svårigheter att tjäna vårt uppehälle. Tack vare den stora generositeten hos våra värdländer, i synnerhet Indien, har tibetanerna kunnat leva i frihet utan fruktan. Vi har kunnat försörja oss och bevara vår religion och kultur. Vi har kunnat ge våra barn såväl traditionell som modern utbildning och även engagerat oss i försöken att lösa Tibet-frågan. Det finns även andra positiva resultat. En större förståelse för den tibetanska buddhismen med dess betonande av medkänsla har gett positiva bidrag till många delar av världen.

Omedelbart efter att vi nått exilen började jag arbeta på att främja demokratin i det tibetanska samfundet genom att inrätta det tibetanska exilparlamentet 1960. Sedan dess var vi tagit gradvisa steg mot demokrati, och vår exiladministration har i dag utvecklats till en fullt fungerande demokrati med en egen, skriven konstitution och en lagstiftande församling. Detta är i sanning något vi alla kan vara stolta över.

Sedan 2001 har vi infört ett system enligt vilket exiltibetanernas politiska ledare utses genom direktval genom procedurer liknande dem i andra demokratiska system. För närvarande har den direktvalde Kalon Tripas (exilregeringens ordförande) andra mandatperiod tagit sin början. Följaktligen har mina dagliga administrativa plikter minskat, och jag har i dag till häften dragit mig tillbaka. Att verka för Tibets rättmätiga sak är emellertid varje tibetans ansvar, och så länge som jag lever kommer jag att ta på mig detta ansvar.

Som människa är jag framför allt förpliktigad att främja mänskliga värden; det är vad jag betraktar som den avgörande faktorn för ett lyckligt liv på såväl individuell som familje- och samhällsnivå. Som utövare av religion är min andra förpliktelse att främja harmoni mellan religionerna. Min tredje förpliktelse är givetvis Tibetfrågan. Detta beror i första hand på att jag är en tibetan vid namn "Dalai Lama", men i ännu högre grad på den tillit och förtröstan som tibetanerna såväl inom som utanför Tibet hyser för mig. Detta är de tre viktiga förpliktelser som jag alltid bär i mitt sinne.

Förutom att den centrala tibetanska administrationen skött om den exiltibetanska befolkningens välfärd, vilket man gjort mycket bra, så är dess huvuduppgift att verka för en lösning av Tibetfrågan. Efter att ha lagt fram Medelvägens politik för ömsesidig nytta år 1974 var vi beredda att acceptera när Deng Xiaoping föreslog samtal 1979. Många samtal ägde rum och undersökningsdelegationer sändes ut. Emellertid gav detta inte några konkreta resultat, och de formella kontakterna bröts 1993.

Följaktligen genomförde vi 1996-1997 en opinionsundersökning bland exiltibetanerna och samlade förslag från tibetaner varhelst det var möjligt om hur en folkomröstning skulle utformas, där det tibetanska folket skulle besluta hur vår frihetskamp skulle bedrivas i fortsättningen på ett för dem fullt tillfredsställande sätt. På grundval av opinionsundersökningens resultat och förslagen från Tibet beslöt vi att fortsätta Medelvägens politik.

Sedan våra kontakter återupptogs 2002 har vi följt en politik präglad av en officiell kanal och en dagordning, och genomfört åtta samtalsrundor med de kinesiska myndigheterna. Som en följd av detta presenterade vi ett Memorandum om genuin autonomi för det tibetanska folket, där vi förklarade hur villkoren för nationell autonomi som de framlagts i den kinesiska konstitutionen skulle mötas med fullständig realisering av dess autonomilagar. Kinesernas insisterande att vi måste godta att Tibet varit en del av Kina sedan urminnes tider är inte bara oriktigt utan även oresonligt. Vi kan inte förändra det förflutna oberoende av om det är gott eller ont. Att förvränga historien för politiska syften är inte korrekt.

Vi måste se mot framtiden och arbeta för vår ömsesidiga välfärd. Vi tibetaner söker en rättmätig och meningsfull autonomi, ett arrangemang som skulle kunna göra det möjligt för tibetanerna att leva inom ramen för Folkrepubliken Kina. Genom att uppfylla det tibetanska folkets strävanden blir det möjligt för Kina att uppnå stabilitet och enhet. För vår del ställer vi inga krav som grundar sig på historien. Ser man tillbaka på historien finns det inget land i världen i dag, inklusive Kina, vars territoriella status för alltid varit oförändrad och inte heller kan den förbli oförändrad.

Vår önskan att alla tibetaner skall föras samman under en enda autonom förvaltning stämmer överens med själva målet för principen om nationell regional autonomi. Den uppfyller också det kinesiska och det tibetanska folkets fundamentala krav. Den kinesiska konstitutionen och andra lagar och bestämmelser i samband med den ställer inte upp något hinder för detta, och flera ledare i den kinesiska centralregeringen har accepterat denna genuina strävan. När han skrev under 17-punktsöverenskommelsen erkände premiärminister Zhou Enlai att detta var ett rimligt krav, men inte rätta tidpunkten för att genomföra det. Vid inrättandet av den förberedande kommittén för "Tibets Autonoma Region" 1956 sade vice premiärminister Chen Yi, medan han pekade på en karta, att om Lhasa kunde göras till huvudstad i den tibetanska autonoma regionen som inbegrep de tibetanska områdena inom de andra provinserna, skulle det bidra till att utveckla Tibet och vänskapen mellan de tibetanska och de kinesiska nationaliteterna - en åsikt som delades av Panchen Rinpoche och många tibetanska kadrer och akademiker. Om de kinesiska ledarna hade några invändningar mot våra förslag, kunde de ha gett skäl till dem och föreslagit alternativ som vi skulle kunna ta under övervägande, men det har de inte gjort. Jag är besviken över att de kinesiska myndigheterna inte reagerat på ett tillbörligt sätt på våra uppriktiga ansträngningar att realisera principen för meningsfull nationell regional autonomi för alla tibetaner sådan den framställs i Folkrepubliken Kinas konstitution.

Sedan urminnes tider har de tibetanska och kinesiska folken varit grannar. Även i framtiden måste vi leva tillsammans. Därför är det av yttersta vikt för oss att kunna samexistera i vänskap med varandra.

Under Kuomintang-perioden, och i synnerhet sedan ockupationen av Tibet, har kommunistkineserna publicerat förvrängd propaganda om Tibet och dess folk. Följaktligen är det bland det kinesiska folket mycket få som har en sann förståelse för Tibet. Det är i själva verket mycket svårt för dem att finna sanningen. Det finns också kinesiska ledare inom extremvänstern som sedan mars förra året företagit en stor propagandasatsning med syfte att ställa det tibetanska och det kinesiska folket mot varandra och skapa fiendskap mellan dem. Tyvärr har det som en följd av detta uppstått ett negativt intryck av tibetanerna hos några av våra kinesiska bröder och systrar. Jag skulle därför, som jag upprepade gånger vädjat om tidigare, än en gång vilja uppmana våra kinesiska bröder och systrar att inte påverkas av sådan propaganda utan i stället försöka upptäcka fakta om Tibet på ett opartiskt sätt för att motverka splittring bland oss. Tibetanerna måste också fortsätta att arbeta för vänskap med det kinesiska folket.

När man ser tillbaka på de 50 åren i exil har vi bevittnat många med- och motgångar. Men det faktum att Tibet-frågan lever och att det internationella samfundet intresserar sig för den i allt högre grad är i sanning en landvinning. Sett ur detta perspektiv hyser jag inga tvivel om att det rättvisa i Tibets sak kommer att segra, om vi fortsätter att vandra sanningens och ickevåldets väg.

När vi uppmärksammar de 50 åren i exil är det av största vikt att vi ger uttryck åt vår djupa tacksamhet mot regeringarna och människorna i de värdländer vi lever i. Vi följer inte bara dessa värdländers lagar, vi uppför oss också på ett sätt så att vi blir en tillgång för dessa länder. På samma sätt måste vi, i vårt arbete med att förverkliga Tibets sak och bevara dess religion och kultur, utforma vår framtidsvision och strategi genom att lära av våra tidigare erfarenheter.

Jag säger alltid att vi måste hoppas på det bästa och vara beredda på det värsta. Vare sig vi ser det från det globala perspektivet eller i samband med händelser i Kina finns det skäl för oss att hoppas på en snabb lösning av Tibet-frågan. Vi måste emellertid också vara beredda på att den tibetanska kampen kan fortsätta under lång tid. Därför måste vi först och främst koncentrera oss på våra barns utbildning och fostrandet av yrkesmän inom olika områden. Vi måste också öka medvetenheten om miljö och hälsa och förbättra förståelsen för och utövandet av ickevåldsmetoder bland den tibetanska befolkningen som helhet.

Jag skulle vilja utnyttja detta tillfälle för att uttrycka min djupt kända tacksamhet mot Indiens ledare och folk, liksom också dess centrala regering och delstatsregeringar, som har gett exiltibetanerna ovärderligt stöd och hjälp under de senaste 50 åren, vilka problem och hinder de än ställts inför. Deras vänlighet och generositet kan ej mätas. Jag skulle även vilja tacka det internationella samfundets ledare, regeringar och folk, liksom också de olika Tibetstödgrupperna för deras osvikliga stöd.

Må alla levande varelser leva i fred och lycka.

Dalai Lama

10 mars 2009

(översättning till svenska av Monica Masuda)

Från Svenska Tibetkommittén