El Salvador: "Spökstaden Florida 1"
Text och Foto: Sara Ekenbjörn, IM-volontär i El Salvador.
Fyra dagar efter att den tropiska stormen Ida dragit in över El Salvador och lämnat 130 döda efter sig, åker jag till Aguilares för att undersöka situationen i kommunen.Första anhalt är det lilla samhället Florida 1 som ligger nära floden Acelhuate. Bilen rullar in på huvudgatan i det lilla samhället. Vägen är täckt av lera och solljuset reflekterar dammet som blåser upp från vägen. Det är kvavt och luktar illa.
Gamar cirkulerar långsamt runt, runt, mot den klarblå himlen, något som vittnar om att stormen dödat boskap. Floden har spolat upp allt möjligt bråte: kläder, kastruller, tegelstenar och träbitar. Allt ligger huller om buller i gyttjan. Den förorenade luften sticker i ögon och hals. Några barn spelar fotboll barfota i gyttjan, fyra pinnar nedstuckna i marken får agera mål.
Utan för det hus som låg närmast floden håller en kvinna och en man på att skrapa bort lera från de få tillhörigheter som de hittar i gyttjan. Kvinnan ser sammanbiten ut och blicken är tom.
-Alla hade vi varit döda om det inte hade varit för min man, säger kvinnan.
De berättar hur det gick till när alla, förutom en människa i byn överlevde den tropiska stormen Ida natten till söndagen.
Klockan är ett på natten. Det har regnat i flera dagar. På bara några timmar har det regnat 360 millimeter och vattennivån i floden stiger mer och mer för varje timme. I huset närmast floden sover man och hustru och fyra barn. Mannen vaknar av magknip och sträcker ut benen från sängkanten. Vattnet når honom till ankeln och han springer ut för att se efter var vattnet kommer ifrån. Mannen slår ut med armen och säger:
-Floden hade omringat huset. Det enda jag tänkte var, vi måste få ut barnen!
Vattennivån är nu i midjehöjd och av alla i familjen så är det bara mannen som kan simma. Han är faktiskt den enda som kan simma i hela byn. Fastklamrade på hans rygg tar de sig fram på floden som nu rinner längs med huvudgatan. Efter att ha fört familjen i säkerhet återvänder han för att varna de andra.
- Jag skrek, floden har stigit! Men när de andra såg vattenmängden blev de som förstenade. De var så panikslagna att de inte kunde röra sig ur fläcken.
Vattnet når en av de gamla grannkvinnorna upp till brösthöjd. Bland skräckslagna änder och kor lyckas de ta sig fram till ett hus längre bort. Några har räddat sig upp på taket, de allra flesta är barn.
-Jag var säkert borta i ett par timmar. Jag ville hjälpa alla. Min fru trodde att jag hade drunknat.
Hustrun står orörlig bredvid och tittar inte ens på sin man, det är som om han redan har dött för henne.
En kvinna återger sitt trauma:
-Jag vaknade av att min dotter skrek: mamma, mamma, jag drunknar!
Huset är redan fullt med vatten och mamman tar instinktivt tag i det minsta av barnen, det som skrikit. Dörren är igenmurad på grund av all lera som floden fört med sig. Hur alla i familjen lyckades ta sig ut vet hon knappt. En av döttrarna föddes förlamad från midjan och nedåt. Flickan som heter Veronica sitter med huvudet nedböjt och säger inget. Mamman konstaterar uppgivet:
-Hon går i fösta klass och älskar att gå i skolan. Fast nu kan hon inte det längre för rullstolen försvann med floden.
I knäet har Veronica en docka som hon kammar med en plastgaffel som hon hittat i leran. Dockan har rosaskimrande klänning, vita strumpor och rundade skor och blundar med de långa ögonfransarna. Den är en donation från hjälparbetarna. På frågan vilket namn Veronica ska ge sin nya docka lyser hon upp.
-Den ska heta Flor, det betyder blomma på spanska.
En kortväxt, gråhårig dam i 70-årsåldern sitter i skuggan av resterna av sitt hus. Gungstolen, där hon sitter, går fortfarande att gunga i och jag tänker att hon ser elegant ut, iklädd ett pärlemorfärgat nattlinne som kommit med donationsbussen. Ingen kunde tänka sig att hon för några dagar sedan skulle bli den sista som räddades i byn.
-Jag klamrade mig fast vid en elkabel som hängde löst från taket och lyckades nätt och jämt hålla ansiktet ovanför ytan i det vattenfyllda huset. Så hängde jag i två timmar, tills jag svimmade av kraftansträngningen. Sedan minns jag inget mer för jag blev medvetslös.
Den gamla kvinnan, som i byn går under namn Señora Alvarez, är den sortens dam som bjuder barn på saft och bullar. I det lilla samhället är hon omtyckt och har med tiden blivit allas mormor. Natten till söndagen vaknar hon av att vatten forsar in i sovrummet. Dörren går inte att rubba.
- Jag fick panik när jag såg att vattnet bara steg och steg och förstod att jag inte skulle kunna ta mig ut.
Koppar, papper och kuddar flyter omkring i vardagsrummet. I tumultet faller hon omkull och hamnar under det smutsiga flodvattnet. Vattnet som redan från början är förorenat är nu ännu giftigare, med spår av avföring, döda djur och lera. Det vatten hon får i sig kommer hon senare att bli sjuk av.
En ung man försöker ta sig fram längs med den översvämmade huvudgatan. Så vitt han vet är alla i säkerhet. Men ingen har sett Señora Alvarez. Han ropar ut i den svarta natten:
-Señora Alvarez, Señora Alvarez! Snälla ropa om du lever! Om du lever, snälla ropa så ska jag komma och rädda dig.
Señora Alvarez, som klamrat sig fast vid en elkabel, skriker med sina sista krafter inifrån huset:
-Ja, jag lever fortfarande, jag är här inne och kan inte ta mig ut!
När Señora Alvarez har berättat färdigt, så blir det tyst. Jag känner mig djupt berörd av hennes fasansfulla berättelse. Plötsligt bryter hon abrupt tystnaden och säger:
-Kan du tänka dig, för ett år sedan när jag fick elen installerad, frågade elektrikern mig om jag ville att han skulle montera in elkabeln i väggen. Då sa jag till honom, nej tack din giriga tölp, du vill bara hitta ett sätt att få mer betalt. Tänk vilken tur, det är som om det var meningen. Den lösa elkabeln räddade mitt liv.
Sidan redigerades
: 2009-11-23 05:48