Guatemala är det landet som varit hårdast drabbat och tills dags dato har man bekräftat 158 döda, 101 försvunna, 147 skadade, 60.000 som lever i högrisk, 144.500 som tvingats lämna sina hem och 87.000 som bor i tillfälligt upprättade härbärgen.

Sololádistriktet var ett av de hårdast drabbade områdena och många orter runt sjön Atitlán berördes av orkanen och lämnade smärta, sorg och rädsla efter sig. Det finns många historier att berätta om familjer som förlorade sina hus där de investerat så mycket tid och kraft under nästan ett helt liv, historier om människor som fastnade i eller täcktes av leran och som nu inte ens har kläder att ta på sig, eller historier om familjer där stormen tog deras närmastes liv.

HISTORIEN OM JUANITA ESTEFAN CRUZ

Detta är historien om Juanita Estefan Cruz. Det är en flicka som bodde i San Pedro La Laguna. Hon försvann lördagen den 29 maj och fortfarande idag har man inte hittat henne, trots stora ansträngningar av grannar, övriga frivilliga och kommunens arbetare.

Juanita var 10 år gammal och gick i fjärde klass. Hon var en glad och pigg flicka som deltog i Pamis (en av IMs samarbetsorganisationer) arbete för att bland annat lära sig mer om barns rättigheter.

Den aktuella lördagen var regnet tungt och ihållande och ytströmmarna som passerade genom deras by blev ständigt starkare och större och det drog med sig lermassor. Därför beslöt sig många familjer som bor i Xepacorral att överge sina hus och fly.

Juanita och hennes mamma gav sig av från sitt hus, och mamman höll henne runt hennes midja och försökte att ta sig till en säker plats, men en stark ström med vatten och lermassor kom i deras väg. Mamman stod i strömmen som gick henne upp till magen och flickan rycktes plötsligt ur mammans grepp. Det var det sista de sett av Junita!

Flickans mamma, Maria Delfina Cruz, rasade ner i ett hål och täcktes av en trädstam och lera. Hon fick flera frakturer och hon försöker nu återhämta sig i ett hus som tillhör några släktingar. Hennes situation är svår, med frakturerna, en kraftig infektion i ögonen pga av all lera som täckte henne och av den djupa sorg hon har efter sin dotter.

Det var omöjligt att kunna prata med henne nu. Hennes pappa Manuel Rufino Cruz Ixmata, som inte blev skadad är mer uppfylld av ilska. I vissa stunder accepterar han att hans dotter är borta och i vissa stunder förnekar han att det över huvud taget har hänt.

Massor av människor har varit engagerade dag och natt med att gräva och till olch med sökt i sjön (500 meter från hemmet) efter kroppen. Ännu har de inte sett något spår av Juanita. Det skulle behövas större maskiner, spårhundar och dykarutrustning för att hitta henne.

Juanita var en engagerad och aktiv flicka på sin ort, och vem vet, kanske hon skulle ha blivit en stark kvinna som arbetet för sin befolkning, en borgmästare kanske, som styrt kommunen. Idag vet vi att det inte kommer att bli så. Sårbarheten för människor i de centralamerikanska kommunerna är stor och det fattas planer och riskförebyggande arbete.

Därför kommer naturkatastrofer att fortsätta lämna smärta, sorg, förtvivlan och oersättliga förluster, som den av Juanita, efter sig.

Vi skulle också kunna berätta historien om barnet i San Marcos La Laguna som letade bland rasmassorna och stenblocken efter sina faoritbyxor. Med risk för sitt liv! Han kommer aldrig att hitta sina byxor.

Eller historien om en man i San Antonio Palopo som, mellan sina tårar, visade på det ställe hans hus hade stått. Nu hade jordskredet begravt huset under lermassor och stenblock. Därunder finns också hans dotter, hans svärson och tre barnbarn, 2 år, 4 år och 6 år gamla, begravda.

Pär Ivarsson för IM i Centralamerika.