Serpentinvägen är fortfarande inte helt framkomlig, på flera ställen får vi stanna bilen och vänta på att lastbilar ska släpa bort jord. Det har gått sex dagar sedan regnet fick jorden att lossna på det här berget.
Text och foto: Maja Lagercrantz, IM-volontär i El Salvador
Flaket på IMU:s pickup är lastat med 30 plastsäckar förnödenheter* (se mer kring de IM-betalda paketen längre ner). Vi är på väg till Caserio el Pegadero, en by med 50 familjer. I nästa lass kommer 20 säckar till.
På avtalad plats står de och väntar, åtta kvinnor och män från byn. De har kommit för att leda oss sista vägen till Caserio el Pegadero och för att hjälpa oss att bära. Vi hälsar på varandra och fördelar de 30 säckarna mellan oss.
Det tar oss en och en halv timma att ta oss ner. Jordskredet rullade ner på någon minut. I byn vid sjön ska de berätta för mig hur det dånade som av flygplan när klippblock, jord, rötter och träd dundrade ner.
Vi står utanför Laudina Torres hus i något som ser ut som en nyplöjd stenåker. En gren full av gröna apelsiner sticker upp ur marken.
-Här var min kaffelund, jag hade massor av kaffeträd, bananer och apelsiner.
Bakom huset ligger väldiga trädstockar som bromsades upp i sin framfart av Laudinas hus. Hon står med barnbarnet Vanessa i famnen och berättar hur hon låg i sin säng och hörde floden tjuta. Hon förstod att den stigit men kunde aldrig tro att det skulle välla ända hit och att halva berget skulle rasa ner på hennes hus. Nu är det totalförstört, den bakre stenväggen har slitits upp och hela huset är fyllt av jord och sten.
– När jag hörde floden gick jag ut och tittade och såg att hönshuset var fyllt med vatten. Jag väckte min dotter. Vi tog med oss Vanessa, varsin filt och mobiltelefonen ut. Men trädgården var redan som en bassäng och vattenströmmen så stark att jag föll omkull. Min dotter lyckades ta sig till grannhusets balkong och på något sätt gjorde jag det också, med Vanessa i famnen. Som tur var släppte hon aldrig taget om min hals.
Vi såg hur alla sakerna forsade ut ur huset tillsammans med stenarna, en stor båge av vatten blev det. Vi trodde att vår sista stund var kommen. Huset där vi stod skakade och vi var säkra på att det skulle rasa det också. Men Gud hjälpte oss.
Några hus längre ner städar en familj upp i det som var deras trädgård. Hit nådde inte jordskredet med samma kraft, men allt i huset dränktes av vatten och lera.
De få möbler de har kvar står utställda i solen på tork. På en sängstomme sitter en man och tittar rakt framför sig.
– Vi hade det så bra här, säger han. Vi fiskade och hjälpte varandra. Nu vet jag inte vad jag ska göra, mitt nya fiskenät var nästan färdigt, men nu ligger det där, säger han och nickar mot trasorna av ett nät under leran.
Timmarna går, solen sjunker och vi från IMU har fördelat de 30 säckarna till familjer i byn. Vi sitter nere vid vattnet och väntar på en båt som ska ta oss över Ilopangosjön. Sjön har stigit flera meter. Stranden finns inte kvar och i vattnet flyter allt möjligt bråte, ännu mer av bybornas ägodelar ligger på botten. Jag slås av hur vackert här måste varit före katastrofen. Sjön glittrar bakom några palmer, på andra sidan vattnet tornar vulkanerna upp sig mot himmelen. Hibiskusträdens röda blommor står vidöppna. Bakom byn de lummiga bergen, nu med stora sår av naken jord.
'
Bredvid mig sitter fiskaren Victor Salomon och jag får höra ännu en berättelse från natten som ingen i byn kommer glömma. Victor var ute på sjön och fiskade när han hörde dån som av flygplan. Han spejade in mot byn för att se vad det var som hände. I ett av husen fanns hans fru och två barn. Så försvann elen och nu såg han inte ens lamporna. Han styrde in båten mot byn som nu flöt i vatten. Familjen var kvar i huset, med vatten flera decimeter upp på golvet.
Tillsammans tog de sig ut till Victors rangliga fiskebåt. I tumulten förlorade de skopan och fick ösa med händerna för att hålla båten flytande. Efter ett tag gick de i land på en höjd där flera familjer i byn hade samlats. De satt där resten av natten och skakade av köld i regnet som aldrig ville ta slut.
– Hur var det sen på söndagen? frågar jag.
– Dagen efter? Det var det värsta, säger Victor. När vi gick omkring och insåg vad som hänt. Att allt var förstört.
Ingen dog i Caserio el Pegadero under lördagsnatten, men det kommer ta lång tid att bygga upp allt som förstördes. De som bor här var fattiga innan skyfallen. De har ingen försäkring och inga pengar på banken. De som hade lite före olyckan har ännu mindre nu.
*Innehållet i säckarna som IM betalat:
1 kg ris
1kg bönor
1 kg mjölpulver
500 gram sås
2 liter olja
500 g spaghetti
0.5 kg socker
0.5 kg kaffe
1 paket kakor
6 stearinljus
10 askar tändstickor
1 liter klorin
2 kg tvättmedel
3 tvålar
10 blöjor
16 dambindor
Sidan redigerades
: 2009-11-23 05:36