Biv, Barn i väntan, är en unik IM-verksamhet i Malmö. Sedan i höstas kan barn få hjälp med att bearbeta den oro och ångest som deras osäkra asylsituation oftast väcker. De får också redskap för att lättare kunna acceptera att de mest troligt inte får stanna i Sverige.

Biv är den första verksamheten i sitt slag i Sverige. Här får barn professionellt stöd att bearbeta den oro och desperation som asylprocessen väcker.

– Vi kan inte påverka migrationsverkets beslut. Det vi kan göra något åt är hur barnen tacklar livets olika faser och svårigheter. Biv ger dem möjlighet att påverka sin situation, påverka hur de mår och vilken attityd de har, säger Vidar Salvigsen som tillsammans med Cecilia Eyzaguirre är gruppledare för Biv. Vidar berättar en del om bakgrunden när vi åker från Lund till Malmö för att åka till lokalen och ansluta oss till Cecilia.

I dag får en förkrossande majoritet av de asylsökande inte stanna i Sverige. Cirka nio av tio får avslag, säger Vidar.
Men migrationsverket säger inte rent ut att de inte får stanna, de ska först ta ställning till deras ärende och ger ofta dubbla signaler. Dessutom träffar många asylsökande på människor som tycker att de borde få stanna och som ger dem positiva signaler.

Attityderna hårdnat
Vidar håller inte med Migrationsverket när verket hävdar att orsaken till att färre får stanna i dag är att det är lugnare på vissa håll i världen.
– Lagen är densamma. Det är samhällsklimatet och attityderna som har förändrats, det är mycket hårdare i dag. De långa handläggningstiderna är jättejobbiga för alla i familjerna.

Biv håller till i en källarlokal i ett av Svenska kyrkans församlingshem i Malmö. Vi stiger rätt in i den nya svenska verkligheten. Här träffas också många av Malmös hemlösa. Kaféet lockar med värme och mättnad, ute i hallen står några män och pysslar med sina plastpåsar och klädlager medan framtiden ligger öppen för de bebisar som gungar förbi i ringdansande mammors och pappors kyrkans barntimme-famnar.

Tonar ner språket
Den lokal som tidigare var mörk, murrig och hade en mysfaktor på 0,0 har nu förvandlats till en lugn, trygg och kreativ miljö med hjälp av målarfärg, pösiga fåtöljer som kan omsluta även en spretig tonåring, och en rund, blodröd matta. I rummet bredvid finns bord, stafflier och hyllor med målningar och material.

– Vi är kanske de första i hela den här processen som frågar dem hur de mår, säger Cecilia. En del är verbala, men för de flesta ligger oron under ytan. Vi vill tona ner språket, så att de kan kommunicera på andra sätt. Vi målar väldigt mycket, men använder också dans, musik och lera.

Teman
Vidar och Cecilia berättar att de alltid dansar en stjärndans, en form av ringdans, i början och slutet. Det skapar gemenskap och trygghet. De sitter också ner och pratar i en kvart, och fikar förstås. En rejäl smörgås, de flesta är riktigt hungriga efter skolan.
Deltagarna har fått ett schema för varje träff med teman som känslor, försvar, tiden innan flykten, asylprocessen, du är värdefull och familjen.

– Många av barnen tycker att det är deras fel att föräldrarna mår så dåligt eftersom de har berättat att de lämnade hemlandet för barnens skull, säger Vidar.
För många väcker träffarna frågor och tankar som inte ryms i de två timmarna en gång i veckan. Därför kan den som vill få enskilda samtal utöver gruppträffarna.
– Oftast börjar de må mycket sämre när familjen har fått första utvisningsbeslutet.

Två tonåriga killar som talar arabiska har bara varit i Sverige i ett halvår. Därför använder de tolk i den gruppen. Deltagarna träffas tolv gånger, både gruppen med barn i åldrarna nio till tolv och med tonåringarna.
– Nästa gång ska vi kanske utöka till att träffas fjorton gånger. Vi experimenterar fortfarande, allt är nytt, vi har fått utveckla vårt eget arbete på vägen, säger Cecilia.

Dokumentera
Både Cecilia och Vidar arbetar halvtid. Utöver gruppverksamheten har de ett omfattade arbete med att dokumentera sin verksamhet, eftersom andra som vill starta liknande verksamhet ska kunna lära av arbetet i Malmö. Rekryteringen via skolor, barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen, lärare - och en del har hittat dem via IMs hemsida - tar också tid. Dessutom ska de informera, som i eftermiddag på flyktinghälsan på bostadsområdet Rosengård.
Både Vidar och Cecilia är socionomer. Vidar har arbetat på barnpsykiatrimottagning och med flyktingbarn som kommer utan föräldrar innan han flyttade från Norge till Sverige för ett och ett halvt år sedan.

Allmänna arvsfonden
Cecilia lämnade Chile för 25 år sedan och har arbetat på dagis, fritids och med flyktingungdomar innan hon gick socialhögskolan med mångkulturell inriktning. På Svenska kyrkan och på IM finns också prästen Ann Lidell och socionomen Helene Rahm. De tog initiativet till Biv och är ansvariga för verksamheten.

Biv startade hösten 2004 och är tidsbegränsat till tre år.
Kostnaderna täcks av bidrag från allmänna arvsfonden. Förhoppningen är att liknande verksamhet ska starta på andra håll i landet.