Efter tsunamin

”29 december 2004. Det är ett kaos som möter oss med döda människor och massor på flykt i rädsla för nya vågor. Med oss har vi förnödenheter som vi har samlat in från välvilliga människor i vår närhet.

Vi besöker de fattigaste hamnområdena och slummen som i stort sett är bortspolade av vågornas enorma kraft. Över allt möter oss förtvivlan och människor som mist sina familjer och vi lyssnar på deras tragiska historier.
Teamet hittar barn som förlorat sina familjer. Precis som på andra platser har många barn har blivit föräldralösa. Barnen måste få skydd och människorna måste få en chans att bygga upp ett nytt liv.

Vi har kontakt med de lokala myndigheterna för att samordna arbetet för att nå så många vi kan. Bland annat erbjuder vi oss att hjälpa föräldralösa barn eftersom vi har erfarenhet av detta sedan tidigare. Men det behövs så mycket mer.
Hjälp behövs snabbt om inte onödigt många människoliv ska gå till spillo.”

Den tragedi som tsunamin orsakade vid den sydindiska kusten på morgonen den 26 december rapporterades här i media på kvällen. Själv hörde jag nyheten på tv följande morgon. Det lät först som ytterligare en översvämning eller någon annan naturkatstrof, som ju drabbar Indien rätt ofta. Inte förrän nästa morgon och dagarna därefter när internationella nyhetskanaler sände på tv förstod vi omfattningen. Varje tidning och tv-station bombarderade sedan världen med nyheter från katastrofområdena. Hur många som verkligen dog kommer vi aldrig att få veta. Indien har rapporterat 16 000 döda och över 150 000 som har förlorat sina hem.

Tillsammans med IMs handläggare Janusz Lipinski beslutade IM att sända så många tält vi kunde till kusten i delstaten Tamil Nadu i söder. Tälten tillverkas av IM-anställda exiltibetanska tältmakare, som upprätthåller kunskaperna som de nomadiserande tibetanerna har haft under lång tid. Flyktingtält har använts vid många katastrofer världen över där IM har arbetat, och därmed också haft fungerande kontakter och kanaler för det akuta biståndet. Tälten är dubbla för att skydda mot sol och regn, men kan delas om det behövs.

Lastbil med tält
Den 31 december sände vi en hel lastbil med 110 vita, dubbla tält från IMs kontor i Rajpur till New Delhi. Lasten vägde 2,7 ton.

Tillsammans med över ett halvt ton sängkläder från leprakolonier via IMs samarbetspartner Mesh gick lasten med flyg till Chennai och därifrån distribuerades de av den internationella, katolska biståndsorganisationen Caritas som har lokala kontor i området och Tamil Nadu Social Service Society.

Regeringen har också upprättat läger i offentliga lokaler som skolor och kommunhus. En del sover hos vänner och släktingar längre inåt landet där husen inte är förstörda, och kommer till lägrena på dagarna för att få del av biståndet. Vädret är torrt och varmt, så en del bor under bar himmel.

Samtalsstöd
Dagarna efter tsunamin besökte jag Colachal, en av de drabbade städerna nära Nagarpattinam. Här har våra två lokala samarbetspartner delat ut mat, kläder och gett samtalsstöd.

Så här skrev en av deras representanter i sin rapport efter att ha varit tre dagar bland offren:
Detta läger ligger i en kyrka i Alamkottai. 750 familjer från närbelägna byar har tagit skydd här. Här finns anhöriga till 75 döda personer och de var mycket tacksamma över att någon lyssnade när de frågade och berättade om sin svåra situation. Fiskarna längtar tillbaka ut på havet så att de kan få glömma det de har förlorat. Samtidigt är de rädda för att människor inte ska köpa deras fisk eftersom ett rykte säger att det kan leda till en psykisk, smittsam sjukdom att äta fisk nu.

Båtar och nät
Förutom att se hur det akuta biståndet fungerade var min uppgift under besöket att planera för steg två – att bistå ett antal familjer med det nödvändigaste för att de ska kunna återgå till en vardagstillvaro. 100 bostäder har börjat byggas av en av våra samarbetspartner.

Vi har börjat förse fiskare med båtar i glasfiber och moderna fisknät och när du, som ser till att allt detta är möjligt, läser det här har många kunnat börja fiska igen.
Det största problemet nu är byråkratin och politisk styrning.

Jag hade möte med RTU, Reaching the Unreached, som driver en mycket omfattande verksamhet några mil in i landet. Bland annat har de lång och gedigen erfarenhet av föräldralösa och övergivna barn som bor i tre olika barnbyar, och vi har samarbetat under många år. Vi har beslutat att bygga en ny barnby med tolv hem för 112 barn. Innan dess tar RTU hand om 100 barn i sina existerande barnbyar, IM ska bekosta deras uppehälle under fem år.

Inga barn
Men hittills, den 26 januari, har inga barn kommit. Huvudorsaken är att regeringen och delstatsregeringen tillsammans ger 300 000 rupier till barn som har drabbats av tsunamin och 500 000 rupier till de barn som har blivit föräldralösa. Alla dessa barn måste registrera sig. Därför vågar de inte lämna katastrofområdet. Släktingar och vänner till familjen håller ofta kvar barnen i hopp om att få bli deras förmyndare och få tillgång till pengarna.

Annonserar
Men regeringen ska inte dela ut pengarna kontant, utan barnen får ett tillgodohavande som de kan lösa in när de fyller 18 år. Organisationer som RTU har stora annonser i tidningarna där de ber människor att komma med föräldralösa barn till dem. Vi hoppas att läget snart är lugnare så att barnen kan få stöd. Det kommer att ta ett tag innan det akuta biståndet slutar komma till lägerna, folk blir trötta på att sitta och vänta och livet åter går i normala spår.
I dag har det gått en månad sedan den förödande dagen. En del tycker att det går för sakta framåt. Men noggrann planering och samordning är nu nödvändig för att kunna bistå fattiga människor till en ekonomiskt och socialt hållbar utveckling. En hel del människor kommer att få det bättre än före tsunamin.

Grund till barnbyn
FN har definierat sju områden som är viktiga att arbeta med. De är: stöd för att bearbeta de traumatiska upplevelserna, insatser för att förebygga exploatering av kvinnor och barn, försörjning för änkor, bostadsbyggande, utbildning, vatten och sanitet och samordning av återuppbyggnaden.

Det känns hoppfullt att grunden till den nya barnbyn är lagd, och RTU talar med släktingar och vänner till barnen för att de ska kunna flytta till barnbyn. RTU har också börjat anställa ”mammor”, oftast änkor som har svårt att försörja sig.