Kriscentrum för kvinnor i Lund drivs av socialtjänsten, IM och Svenska kyrkan och ska inte förväxlas med kvinnojourer, som drivs ideellt. Kriscentrum har starkare kommunal bindning, erbjuder främst samtal med professionell personal och finns på runt tio platser i landet. I Lund finns även Kriscentrum för män och för barn.

 

Vissa Kriscentrum som kräver att kvinnan ska ha bestämt sig för att lämna mannen som misshandlar henne för att få stöd.
– Det kräver vi inte här, det är viktigt att kvinnan kan vara ärlig i sin relation till oss, säger Eva-Lotta Bäckman och menar att en del skulle säga att de hade bestämt sig, bara för att få stöd.

– Det är en process att komma fram till vad de ska göra och det är just den vi ska hjälpa till med.
Eva-Lotta är socionom och har arbetat på IMs sociala avdelning i Lund i rätt många år. Hon har erfarenhet av många olika sociala projekt men det märks att den här frågan engagerar henne starkt.

Kriscentrum för män i Lund startades först. Kriscentrum för kvinnor och för barn startades för att kunna ta ett större, samlat grepp om frågorna. Till skillnad mot mycket av kommunens övriga socialtjänst är verksamheten skyddad av så sträng sekretess att besökarna kan välja att vara anonyma.

Ändå ojämlik
Verksamheten ska ha genderperspektiv.
– Det är intressant att se att verksamheten ändå är ojämlik, konstaterar Eva-Lotta. Männen får komma med alla slags problem medan kvinnorna måste ha problem med våld i en nära relation för att få stöd.

Kriscenterna samarbetar mycket, om en kvinna blir misshandlad drabbar det också hennes eventuella barn. Kriscentrum för män och Kriscentrum för kvinnor i Lund håller utbildningar tillsammans. Nätverk mot familjevåld är ett starkt samarbetsforum, eftersom polis, åklagare, akutsjukvård, kvinnoklinik, diakoni, kvinnojour med flera sitter med där.

Starka skäl att stanna
Samtalsstödet innebär att man inventerar sina egna möjligheter och styrkor, tar tag i det som finns, återtar och återupprättar.
– Det är viktigt att få fördjupa samtalet, situationen styr hela deras liv. Vi ska hjälpa kvinnorna att orka tänka, det finns så mycket press, hot, skuld och skam som gör det jättesvårt att ta itu med sin situation. Många har inget självförtroende kvar.

– Det finns också ett annat skäl till att kvinnor stannar i destruktiva relationer – då har de koll på mannen, påpekar Eva-Lotta, och menar att det skapar en konstant rädsla att lämna mannen eftersom han då oftast blir ännu mer aggressiv.
– Män som slår får ju ofta umgängesrätt med sina barn. Lämnar hon honom betyder det att hon överlämnar sina barn till en våldsam man, även om han kanske inte har slagit barnen.

För en misshandlad kvinna finns det ofta många, visserligen destruktiva, men ändå starka skäl att stanna i relationen – eller för att göra något som omgivningen kritiserar. Ett besöksförbud kan också gälla telefonkontakt, och en kvinna kan få stå till svars för varför hon har svarat när mannen har ringt – även om det har orsakats av oro för barnen när det har varit hans helg.

Mäktiga fiender
Frågor som ”Varför lämnar hon honom inte?” skapar ännu mer skuld. Skuldkänslor, skam och självförakt är mäktiga fiender.
– Kvinnorna brottas också med frågor som vilken kvinnobild de ger sina barn. Ofta har de inget nätverk kvar, kvinnan har kanske dragit sig undan eller så har hon varit på väg att lämna mannen flera gånger men gått tillbaka, och släkt och vänner har tröttnat. Det är ett annat mål, att återupprätta kontakten med släkt och vänner.

– Vi inventerar också säkerhetsfrågor som vilka risker det finns, barnens säkerhet, vilket nätverk har kvinnan, ska hon begära besöksförbud, ska hon anmäla misshandeln? Personen måste vara klar över sitt val, folk har hört att det sällan lönar sig att anmäla.

Viktigt för IM
Eva-Lotta arbetar främst med gruppsamtal. Hon berättar att det sker intressanta saker i grupperna.
– Till och med kvinnorna själva har fördomar. Vi tror att en misshandlad kvinna ser ut på ett visst sätt, men till Kriscentrum kommer unga och gamla, med och utan barn.
65 procent är nordiska medborgare och många är högutbildade, påpekar Eva-Lotta.
– Kvinnorna kan också reagera på någon annans situation och utbrista ”men så kan du ju inte ha det!”, utan att se att det är också så de själva har det.

Eva-Lotta tycker att det är viktigt att IM engagerar sig mot kvinnovåld.
– Det är en jätteviktig samhällsfråga, den rör hur vi är mot varandra som människor. Och för IMs del är det viktigt för trovärdigheten, att vi ser att vi har problem i Sverige, det skapar ödmjukhet när vi arbetar ute i världen.
– Misshandlade kvinnor söker alltid upprättelse. Oftast kan inte samhället ge dem det. Bevisen räcker inte, kvinnorna upplever att de inte blir trodda. På Kriscentrum ger kvinnorna varandra upprättelse med hjälp av personalen. Och upprättelse är verkligen i linje med IMs tradition.

Anna Persson