Trafficking - vår tids slaveri

Trafficking är ett växande problem i Europa. I slutet av 1990-talet fick Sverige lagstiftning som täckte människohandel. Men trafficking har länge pågått i den fattiga delen av världen, till exempel har nepalesiska flickor kidnapptats och sålts till bordeller i Indien. FN uppskattar antalet offer för all typ av trafficking till fyra miljoner – varje år. De flesta finns utanför Europa, här uppskattas antalet offer till 400 000-500 000 per år.

Man skiljer på trafficking för sexändamål och trafficking med organhandel eller slavliknande arbete. Gemensamt är att kriminella ligor, till övervägande delen män, köper och säljer människor som tvingas leva under hot och slavliknande förhållanden.

– Jag har mycket, mycket svårt att se att de som sysslar med detta är människor, säger Agneta Idbohrn, IMs projektledare.

Säljs flera gånger
Trafficking går hand i hand med handel med vapen och droger och det finns många kriminella ligor i Europa som sysslar med människohandel.
– Alla jag har talat med säger att ligorna är välorganiserade, säger Agneta.
– Det är oftast tre länder inblandade, kvinnans hemland, ett transitland och det land där köparna finns. Det är förhållandevis lätt att smuggla kvinnor över gränsen, antingen förvanskar man hennes pass, eller så går man genom ett träsk eller en skog för att undvika gränskontroller, som rumänska kvinnor som förts bort via Serbien berättar om.

Och väl över på andra sidan gränsen får människohandlarna en stor fördel. Kvinnan vistas alltid i landet illegalt, det används som hot och kvinnan känner sig mer osäker i utlandet. Ofta blir hon våldtagen och misshandel för att hålla henne lugn. Hon kan hotas med att bli såld till organhandlare.

– En kvinna har en stor fördel gentemot andra varor, hon kan ju säljas flera gånger, konstaterar Agneta. Det märks att hon har lång erfarenhet av amatörteater, hon lyckas förmedla människohandlarnas kvinnosyn.

Agneta har tidigare arbetat med misshandlade kvinnor och har den professionella kombinationen av engagemang och distans – en distans som nog behövs när man arbetar med trafficking, för att inte bli handlingsförlamad av ilska eller sorg.
– Det är viktigt att vi ser att de här kvinnorna inte har något alternativ. De kommer från fattiga länder, de är lågutbildade, kommer från landsbygden och blir ofta lurade. En del väljer kanske att åka trots att de förstår att det handlar om prostitution, men att de sedan behandlas som slavar, det vet de inte.

Kvinnorna skuldbeläggs alltid; ”de borde ha förstått vad det var för människor och vilken verksamhet de gav sig i kast med”. Men de flesta är unga och naiva, vilket bland folk i allmänhet kan ses som att de själva är delaktiga till vad som hänt dem.

En del flickor hör avskräckande historier, men tror helt enkelt inte på dem. Andra ser en chans att försörja sig och få det bättre ekonomiskt. Chockerande många blir helt enkelt lurade av nära släktingar eller kompisar.

– En flicka blev såld av brorsans bästa kompis. Hon hade sett honom och träffat honom under hela sitt liv. De här flickorna tappar förtroendet för alla, precis alla. De litar inte ens på sig själva, säger Agneta.

– Även de personer i hemlandet som säljer flickorna är fattiga och lättövertalade. Och cyniska och skrupelfria, förstås. Men det här är verkligen ett fattigdomsproblem.
Agneta har svårt att acceptera det faktum att rättsväsendet i Sverige sällan lyckas fälla någon för människohandel.

– På sin höjd verkar de kunna fälla dem för koppleri. Det är tydligen svårt att hitta bevis, och flickorna vågar sällan tala. De är mitt i en traumatisk situation, de är rädda för repressalier, rädda för vad som ska hända med dem, de befinner sig utomlands och vill bara hem. Men hemma väntar också en stämpel och stigmatisering, ibland får de inte ens komma tillbaka till sina familjer