Jag har just kommit hem från en resa till Nepal. Från ett folk som börjar hoppas att de äntligen ska få leva i fred och slippa den ständiga rädslan för att oroligheter ska blossa upp. De har lång väg att gå. Det förekommer fortfarande upplopp, som gör att människor stänger in sig i fruktan för stenkastning eller annan provokation. Något som den nuvarande regeringen lärde folket under sin tid som motståndsmän, och som de nu måste kämpa mot.

Jag slås av hur människor lever i stor fattigdom. Nepal är ett av världens fattigaste länder. Många familjer bor i hus gjorda av lera och med jordgolv. Hus som tar in vatten under de häftiga monsunregn som detta år dröjt kvar särskilt länge.

Mitt i denna situation finns IM. Under drygt trettio år har IM fått visa vad medmänsklighet innebär. Så också under de senast årens turbulens med politiska och ekonomiska oroligheter. Bland annat har vi gjort betydande insatser för att barn ska få tillgång till en bra skola. Och vi har sålt, och säljer, rättvist handlade varor från producenter i Nepal.

Hittills har IMs stöd främst gått till det tibetanska folket som lever i bosättningar och är beroende av hjälp utifrån. Nu utvidgar vi stödet till fler insatser för det nepalesiska folket.

Mötet med Asha som leder en kvinnogrupp som börjat arbeta med att utveckla produkter av bananblad dröjer sig kvar hos mig. I hennes ögon mötte jag en spirande förhoppning om att kunna skapa en framtid för sig och sin familj. Det är sådana förväntningar IM vill möta. Vara med och stärka människors inneboende livskraft och skapa möjlighet till egen försörjning.

I nära kontakt med människorna får vi vara en del i utvecklingen och stärka framtidstron hos det fredslängtande nepalesiska folket.

Bo Paulsson