Läget i staden gjorde att det behövdes katastrofhjälp, materiella insatser. Men också den mentala nöden var obeskrivlig. Vad göra för att återskapa hopp, tro på en bättre framtid?

”Schwedenheim” i Hannover

IMs tysklandsarbete krävde resurser, idealitet, tålamod och uthållighet. Ekonomiskt tedde sig det mesta nästan orimligt. Bland annat visade det sig omöjligt att finna lämpliga lokaler. Organisationen fick satsa på att bygga. Men den tyska produktionen var lamslagen och det fanns inte material att inhandla. Istället köpte IM åtta militärbaracker av den svenska staten. De byggdes om och sändes nedmonterade till Tyskland samtidigt som lastbilar med olika slag av tillbehör skickades på landsväg.    

Platsen där barackerna placerades var allt annat än idyllisk, en bombkrater påminde om kriget. När ”Schwedenheim”, som tyskarna kom att kalla anläggningen, officiellt invigdes den 5 december 1947 var verksamheten i full gång. Närmast efter mönster hämtade från de första insatserna i Polen, nu med rikare möjligheter till utveckling. Här serverades måltider till hungrande människor. Här fanns ett välfyllt klädförråd och i källaren inreddes en skoverkstad. På plats fanns både svensk och tysk kurator redo att ta hand om främst flyktingar. Ett stort väntrum öppnades kvällstid som värmestuga och läsrum för fattiga studenter. Efterhand gjordes allt större insatser för barn, och ett rekreationshem för uttröttade husmödrar tillkom.

Hemmet i Cloppenburg

I Cloppenburg i Oldenburg började IM kort före årsskiftet 1947/1948 uppföra ett andra IM-hem, också det efter förvandling av militärbaracker från Sverige. Till organisationens ännu unga historia går anläggningen som ett märkligt exempel på hur nya insatser kom att göras. Visserligen fattade IMs styrelse formellt beslutet. Men i realiteten handlade det om ett initiativ från enskilda, som greps starkt av IMs idéer.

En del av hemmet uppläts till föräldralösa flyktingbarn och en annan del blev daghem för småbarn, medan de delar som återstod användes till flyktingmottagning, klädutdelning, systuga och skomakeri. Dessutom ordnade IM slöjdkvällar, amatörteater och studiecirklar för arbetslösa och ofta håglösa ungdomar.

Storsatsning i Berlin

Från olika håll väcktes tidigt tanken att IM skulle börja arbeta i Berlin och det var här de största insatserna sattes in efter pionjäråren i Polen. I oktober 1949 kom en avgörande impuls. En medarbetare vid den tyska organisationen ”Innere Mission” kom då till Sverige för att berätta om det svåra läget. I Linköping, som under några år var säte för IMs sekretariat, kom hon i kontakt med ordföranden för ”Över gränserna”, en regional hjälporganisation i Östergötland. Samverkan föreslogs. ”Över gränserna” skulle stå för finansieringen om IM svarade för distribution av mat till svältande barn.

En månad senare for Britta Holmström tillsammans med en IM-anställd från Hannover till Berlin. Där kom de i kontakt med ”Evangelische Bahnhofsmission”, som drev ett härbärge vid järnvägsstationen i Berlin-Wannsee. Dit kom flera hundra människor varje dag men härbärget riskerade nedläggning på grund av brist på pengar. IMs första insats var 8 000 västtyska mark, översända efter bara ett par dagar.

Britta Holmströms förslag till IMs styrelse var dock en stor hjälpinsats efter en i Polen och Hannover utprovad modell, ett IM-hem. I januari 1950 lyckades IM i stads-delen Schlachtensee hyra en stor villa med tretton rum och tre badrum. Villan låg i en stor park. IM fick samtidigt tillstånd att transportera förnödenheter med militär-tågen till Berlin, något som var nödvändigt på grund av att kostnaderna annars skulle blivit förödande.

Gästerna som kom till hemmet valdes av ”Bahnhofsmission” och ”Innere Mission”. Då behoven visade sig stora, blev snart villan för liten. IM köpte då en grannvilla. Senare, i februari 1953, förvärvade IM en tredje villa att använda främst som barnhem. Därefter följde en fjärde och 1955 en femte villa. Nytt för IMs verksamhet just i Berlin var en mera omfattande satsning på studenter och ungdomar från flyktinglägren.

Barn från Berlin till Sverige

I Småland fanns på 1940-talet ett filantropiskt sällskap, som ägde Strand, en herr-gård mellan Värnamo och Smålandsstenar. Avsikten var att gården skulle byggas om till barnhem men kapital för renovering och drift saknades. IM fick 1948 överraskande ett erbjudande om att hyresfritt få disponera anläggningen, sedan viss upprustning ändå kommit till stånd. IM lät tyska barn komma till Strand för att återhämta sig, inte minst från undernäring, i en frisk miljö med skog att ströva i.

Haus Lund

I Berlin började IM senare arbeta med rehabilitering av tonåringar som hamnat snett i livet. Ungdomsproblem var akuta, särskilt genom att skaror flydde från det av Sovjet dominerade östra Tyskland. Många placerades i uppsamlingsläger, och riskerade att hamna i utanförskap, i ett liv utanför lag och ordning eller i alkoholism.

Då gjorde IM en ny storsatsning. I juli 1959 köptes en villa i stadsdelen Schmargendorf . Den 1 september samma år började verksamheten i vad som kom att kallas ”Haus Lund”. I samverkan med andra organisationer tog IM emot ett tjugotal ungdomar mellan 17 och 21 år. De flesta stannade omkring tre månader, ett litet antal längre. En lyckosam satsning som bland annat gällde tidigare ungdomsbrottslingar. Tyska myndigheter konstaterade att betydligt mer än hälften av dem fick ett ordnat liv och inte återföll i kriminalitet. IM hade för övrigt ofta hjälpt till med att skaffa både bostäder och arbete. ”Haus Lund” går alltså till IMs historia som en framgångsrik verksamhet.

Ökat stöd från myndigheterna

Med tiden ändrades förutsättningarna för IMs arbete. Såväl de mest skriande behoven som möjligheterna att arbeta i Berlin minskade och IM kom att tvingas till både naturliga och delvis smärtsamma diskussioner om avveckling. Valutareformen 1948 i kombination med effekterna av Marshall-hjälpen för europeisk återuppbyggnad gav efterhand Tyskland helt nya möjligheter också för egna sociala insatser. I Berlin ändrades förutsättningarna vidare genom byggandet av ”muren” 1961, något som ledde till att flyktingströmmen från öster upphörde. Enorma flyktingläger fanns kvar, men västtyska myndigheter ökade efterhand stödet och IMs insatser kunde minskas. Det dröjde dock ända till1966 innan verksamheten i Tyskland helt avvecklades.