Glittrande möte med Lali

Hon heter Dwani, men kallas Lali, är någonstans i 60-årsåldern, stolt mor, mormor och farmor. Hon är en av de ca 190 personer som bor och arbetar i någon av KKMs (Kuru Kshetr Mandal) fyra kolonier för människor som drabbats av lepra. Härifrån köper IM en del av sina rättvisa varor, bland annat handvävda halsdukar och dukar. Försäljningen av varor till Sverige och andra samarbetspartners utgör en väsentlig del av utkomsten för de boende på KKM.

För Lali och hennes kollegor är det av flera anledningar svårt att hitta en annan inkomstkälla. De drabbades av lepra innan det fanns effektiv behandling och lider i varierande grad fortfarande av konsekvenserna; minskad rörlighet i händer och fötter är vanligt, och en del har förlorat fingrar eller tår. De flesta är mellan 50 och 70 år och har ingen eller låg utbildning.

– Jag föddes i Gharwal. Åh, dit måste du åka – det är så vackert, börjar Lali sin berättelse. Sedan följer en strid ström av ord.

– Vi var fyra syskon i familjen. Min pappa gick bort tidigt och jag som var äldst fick hjälpa mamma att sköta gården och ta hand om syskonen. Men så när jag var i 20-årsåldern drabbades jag av lepra. Mamma, som sett märkena på mina armar och ben, frågade en leprasjuk man i området om sjukdomen. Han berättade det han visste om sjukdomens konsekvenser, men också att det fanns ett sjukhus i Almora där man kunde få behandling.

När Lali berättar om insjuknandet för-ändras hennes ansiktsuttryck. I de nyss glittrande ögonen rinner tårarna.

– Jag reste till sjukhuset som låg tolv timmar från mitt hem. Här fick jag medicin, sjukgymnastik och genomgick operationer. Total tre år var jag på sjukhuset. Jag träffade min man och gifte mig där. Han var också leprapatient, berättar Lali vidare.

När behandlingen var klar flyttade de till en leprakoloni utanför Haldwi där parets första son föddes.

– Vi gav honom namnet Sunder – för det betyder “vacker”, säger hon och ler åter sitt lysande leende. Tårarna har hon torkat och skuggan som nyss svepte över hennes ansikte är som bortblåst.

– När vi bodde i Haldwi fick vi höra om en biskop från Italien som var stationerad i Meerud. Ryktet sa att han kunde hjälpa leprapatienter till bättre boende och framtid. Vi bestämde oss för att träffa honom för att höra om han kunde hjälpa oss. Vi reste till Meerud, men när vi kom fram fick vi veta att biskopen själv var bortrest och skulle komma tillbaka först om en vecka. Den lilla familjen slog sig ner under ett träd och väntade – hela veckan. De hade tur för biskopens kock gav dem mat varje dag.

När biskopen till sist kom tillbaka frågade han Lali var de kom ifrån och vilket deras ärende var.

– Jag var den som alltid förde vår talan. Min man var mer tystlåten, säger Lali med glimten i ögat. Jag frågade biskopen om han kunde hjälpa oss till en bosättning någonstans. Han skojade och frågade vart han skulle skicka oss – två leprapatienter och en lite baby. Ska jag skicka er till armén? frågade han, säger Lali och skrattar gott åt minnet.

Biskopen berättade om KKM, en leprakoloni där det fanns möjlighet att försörja sig genom arbete istället för tiggeri. Sedan skrev han ett brev till den katolska nunnan som ansvarade för verksamheten där, och skickade iväg Lali och hennes familj mot sin nya framtid.

Lali trivdes genast på KKM för här dunkade vävstolarna precis som hon mindes det från sitt barndomshem. Både hon och hennes man fick anställning som vävare.

När jag frågar Lali hur hon ser på sitt liv idag svarar hon halvt på skämt och halvt på allvar:

– Jag har haft tur, jag har överlevt två operationer, och det är ovanligt i Indien, säger hon och fortsätter i mer högtidlig ton: KKM har betytt allt för mig. Jag har levt en livstid här. Allt har gått så bra för mig och min familj.  Jag har arbete, tre underbara barn, som alla har gått i skolan och har bra arbeten idag, och sex barnbarn.

Lali är styrkan, revanschen och levnadsglädjen personifierad. Mitt möte med henne och hennes kollegor på KKM är för mig exempel på hur du och jag genom att handla rättvisa varor från IM bidrar till förbättrade arbets- och livsvillkor för ekonomiskt marginaliserade producenter. Fortsätt handla – men handla rättvist!

TEXT & FOTO

Theresia Hägg lund

Fair Trade-volont är

Handla rättvist

IM har blivit medlem i IFAT, en internationell organisation för rättvis handel. Beskedet kom i somras. Det innebär att IM ännu tydlig-are kommer att satsa på rättvis handel och att IMs varuförsäljning nu går under namnet IM Fair...
Läs mer

 

Hallå där, Theresia Hägglund

IM har just beviljats medlemskap IFAT och lanserar nu varumärket IM Fair Trade. Möt Theresia  som har fått förmånen att, i denna spännande fas, tillbringa tre månader i Indien och Nepal som volontär för att sedan efter hemkomsten kunna...
Läs mer

Shop
Välkommen till IM Fair Trade på webben!
Du kan påverka världen genom vad du köper. Är det inte fantastiskt?
I IMs varuförsäljning är det inte varorna som är i centrum utan människorna som tillverkar dem. När du handlar varor från IM bidrar du till...
Läs mer

 

Rättvis handel
Handel är sedan länge en viktig del av IMs bistånd. Handel gör människor självförsörjande och oberoende. Dessutom är det ett sätt att ta tillvara lokal kompetens och stödja traditionellt hantverk. Skälig betalning, goda arbets­förhållanden och...
Läs mer