På cykel tillbaka i tiden

När hon var 17 år reste hon till den lilla österrikiska byn Windishgarsten för att jobba på IMs rekreationshem för kvinnor. Året var 1971 och det var hennes första jobb. Nu gör Katharina Eriksdotter från Visby resan tillbaka i tiden – drygt 150 mil ensam på cykel.

– Man behöver göra sina återresor någon gång i livet, säger Katharina.

Hon har klarat etapp ett. Den svenska delen av resan. På fem dagar har hon cyklat 45 mil med en medelhastighet av 20 kilometer i timmen. Nu sitter hon på en brickrestaurang i Trelleborg och äter den fetaste pytt-i-panna man kan tänka sig.

– Jag har redan förlorat ett halvt kilo och jag vill inte gå ner i vikt, säger Katharina och tittar med avsmak på den fettdrypande måltiden, som trots allt slinker ner.

Egentligen äter hon inte så fet mat, säger hon. Men idag fyller den sin funktion.

Hittills är hon nöjd med sitt tilltag. Rumpan är härdad efter otaliga spinningpass och efter cykelturer mellan jobbet och ibland sambons gård på landet fem mil från Visby. Och eftersom Katharina är sjuksköterska vet hon hur hon ska skydda skinkorna.

– Jag har smort mig med silonsalva för att hålla fukten borta. Då blir det inga skavsår, säger hon på sjungande gotländska. Och så har hon så klart vadderade byxor. Själva cyklandet har hon också full koll på. En cykeldator noterar det mesta, allt från kalori- och fettförbrukning till medelhastighet och effektiv cykeltid. För att klara resan tänker hon sig den i fyra etapper.

En svensk, en tysk, en tjeckisk och den sista österrikiska. Katharina Eriksdotter har länge velat återvända till Windishgarsten. Till minnena från tiden som köksa på rekreationshemmet. Till alperna, dofterna, ljuden. Men livet har kommit emellan. Tre barn, skilsmässa och till slut, på äldre dar, utbild-ning till sjuksköterska.

– Tiden i Österrike var väldigt betydelsefull för mig. Jag var bara 17 år och åkte dit helt ensam för att leva med de äldre kvinnorna. IM har betytt mycket för mig i och med att jag kom iväg på den resan. Jag vet inte var jag hade befunnit mig i livet annars.

Det var tack vare hennes lärarinna som Katharina kom till Österrike. Lärarinnan, som kommit till Sverige som krigsbarn tyckte att Katharina, som var rejält skoltrött, skulle söka till IM. Och det gjorde hon.

– Jag sökte som medarbetare. Det var en stor sak att åka ut i världen. Jag vet inte ens om jag låtit mina egna barn åka iväg när de var så unga.

Tiden i Windishgarsten följdes av en tid på IMs barn- och studenthem i Berlin innan Katharina kallades hem för att gallra betor på föräldrarnas gård. Sen blev det ingen mer resa trots att det fanns i hennes tankar. Katharina tror att det var tiden i Österrike som ledde henne in i vården. I dag är hon distriktssköterska och älskar sitt arbete.

När Katharina presenterade idén om en cykeltur till Österrike för sina tre barn blev hon ifrågasatt. De blev oroliga över om hon skulle orka och för att hon skulle cykla ensam. Oron gick över och när de förstod att hon menade allvar så kom också supporten. Sambon Ingmar Palmgren reagerade annorlunda och gav henne sitt stöd redan från början. Det är också han som ska ta bilen ner till Österrike för att se till att Katharina kommer hem igen.

– Fysiskt har det hittills funkat jättebra, recenserar Katharina sina första 45 mil.

– Men mentalt har det varit lite upp och ner. En dag regnade det hela tiden och jag cyklade mellan Emmaboda och Tingsryd i ösregnet. Där fanns ingen vägren och trafiken bestod mest av tunga lastbilar. Då var jag rädd. De tar ingen hänsyn alls, så jag fick hålla koll i min backspegel.

Katharina inser att alpbyn hon lämnade för 37 år sen har förändrats en del. Och hon har inte lyckats få kontakt med någon hon jobbade med då.

– Men alptopparna finns kvar; de är lika viktiga för mig som havet och horisonten.

Eftersom Medmänsklighet endast ges ut varannan månad har Katharina Eriksdotter nu hunnit hem från sin cykeltur.

– Turen har stärkt mig som människa. Att klara allting själv. Det är tillfredsställande att vara ensam med sig själv och lösa en dag i taget, säger Katharina.

I princip följde hon den uppgjorda rutten med ett undantag.

– Jag avråddes från att cykla ensam i Tjeckien så jag tog tåget. Det viktigaste var att komma fram, inte hur många mil jag cyklade.

I Windishgarsten träffade hon en diakon som mycket väl kände till IMs arbete i byn och som visade det före detta Schwed-enheim, som i dag är hem för vuxna med intellektuella funktionshinder. Hon träffade dottern till den präst som hon träffade för 37 år sen och hon fick bo i samma hus som hon jobbade som 17-åring.

– Byn var precis om jag tänkte mig. Det var en fantastisk resa, konstaterar Katharina.

Nu förbereder hon föredrag om sin resa i IMs namn.

TEXT & FOTO

MONICA BRUNDIN DANIELSSON

PRESSEKRETERARE, IM